Förhoppningsvis under den egna livstiden. Men alldeles säkert är det inte alls. I såväl goda som dåliga tider dyker argumentet för mer politik upp. Politiken uppfattas, föga förvånande, kunna rätta till de strukturer som uppstår när människor väljer fritt, men framför allt väljer "fel". Att välja "fel" är inte svårt i ett likformigt samhälle som strävar efter konsensus och vars primära drivkraft är att släta över skillnaderna mellan individer.
För mig är det stor skillnad på lika rättigheter och lika utfall. Att jag ska ha samma rättigheter som någon annan svensk medborgare är en självklarhet, men lika självklart är det att resultatet av detta kommer att se olika ut. För att vi är olika. Och tur är det väl det!
I gårdagens essä i Barometern funderar jag mycket kring sambandet mellan egenmakt och politik. Jag utgår från ett debattartikel i DN debatt från någon vecka sedan där författarna oroas över vad de ser som valmöjligheternas baksida. Läs ledaressän om hur staten lägger krokben för människor att växa http://www.barometern.se/ledare/(2732268).gm.
I går blev jag omnämnd av DN:s ledarskribent Hanne Kjöller på ledarplats. Jag känner mig oerhört hedrad eftersom artikeln handlade om vikten av att kasta av sig offerkoftan och inse att det bara är genom hårt arbete som man kommer någonstans. Där pratar vi om lika rättigheter och olika utfall i praktiken! http://www.dn.se/ledare/signerat/diskriminering-ibland-ar-det-bara-att-tugga-i-sig-att-livet-ar-orattvist
Många av kommentarerna i anslutning till artikeln vittnar om en absurd inställning. En inställning som tyvärr genomsyrar en stor del av samhället. Missunnsamhet förklädd i omtanke. Varför inte glädjas över det faktum att det visst går? Varför inte vara stolt över att detta land möjliggör förverkligandet av människors drömmar? Varför inte se värdet i att alla som kommer någonvart måste kämpa? Om motsatsen gällde hade det varit djupt orättvist!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar