torsdag 30 juni 2011

Satsa på utbildning som ger jobb

är rubriken för mig gästproffstyckeri i Aftonbladet i dag. Och oj, vad många upprörda kommentarer som ligger ute på nätet i dag med anledning av Svenskt Näringslivs kommande rapport om att studenter som läser flumkurser som inte leder till jobb i högre utsträckning än i dag ska få bekosta det via högre andel studielån istället för studiebidrag.

Som jag skriver är jag den första att instämma i att det är viktigt med bildning och att den inte kan räknas i pengar. Men det är samtidigt minst lika viktigt att våra gemensamma pengar förvaltas väl. För den intressanta frågan blir, hur många hade läst om Harry Potter om de ett vetat att de inte kommer få något jobb, två fått ta ett privatlån för att bekosta studierna? Problemet i Sverige är att vi tror att allt som är "gratis" inte kostar något. Men det gör det, det är bara någon annan som betalar för det. Ska samhället betala för ett överflöd av Harry Potter experter när samma samhälle står inför stor kompetensbrist inom exempelvis sjukvården? Ja, om samhällets resurser är oändliga, nej i annat fall. Det utesluter inte att man också bör undersöka möjligheten att dra ner på utbildningsplatserna på vissa utbildningar och lägga mer resurser inom områden där arbetskraftsbrist är att vänta.

I dag vill jag också uppmärksamma den mycket obehagliga utvecklingen på nätet som bland andra Svenska Dagbladets ledarskribent Per Gudmundson utsatts för med anledning av en artikel om invandrares överrepresentation i brottsstatistiken. Läs mer här. Jag återkommer med en ledare på ämnet inom kort.

onsdag 29 juni 2011

Politikernas dåliga klädstil

Den pågående pysande diskussionen om riksdagsledamöternas kläder och stil är mycket underhållande. Jag har fått mycket kritik för att jag påtalat att kläderna man sätter på sig signalerar något, att de antingen förstärker eller förminskar det budskap man i övrigt önskar framföra. I Svenskan skrevs i går om miljöministerns högst tveksamma val av skinnkavaj i talarstolen, http://www.svd.se/nyheter/inrikes/kladkod-hett-amne-i-riksdagen_6277354.svd, och i dag fortsätter de med det jag länge hävdat, svenskar överlag och därmed också svenskar i riksdagen och på representativa positioner undervärderar betydelsen av sitt klädval, http://www.svd.se/nyheter/inrikes/stilen-en-del-av-retoriken_6280542.svd

Jag vet inte hur många gånger jag förundrats över de klädval människor gör. Och nej, det är inte en fråga om pengar, de jag tänker på har det gott ställt. Dålig smak kan inte köpas bort om ingen vågar påtala det uppenbara. 

Och i ärlighetens namn handlar det inte ens om att slaviskt följa trender, nej snarare är det precis tvärtom. Det är en fråga om att hitta en stil, som passar en och som lyfter, inte döljer. Jag säger som favoriten Chanel: "Luxury must be comfortable, otherwise it is not luxury. Some people think luxury is the opposite of poverty. It is not. It is the opposite of vulgarity." och "Fashion fades, style remains". Tänk om vi en dag kunde få riksdagsledamöter som förde och kläde sig som sina franska motsvarigheter?! Well, drömma går ju...

Under tiden gläds jag över att Christine Lagarde utsetts till ny IMF-chef. Hon kan klä sig propert och passande, och trots att hon inte är någon klassisk skönhet så har hon oerhörd pondus och stil i sina eleganta kläder med klassiska snitt, starkt lysande kavajer eller scarves, stora smycken och pärlor, pärlor, pärlor.




Kommunismens ondska ingen slump

Det är få saker som gör mig så upprörd som inkonsekvens och relativisering, särskilt när dessa fenomen sammanfaller med historiebeskrivningen. Dagens ledare, som jag klipper in rakt av nedan, handlar om den rumänska kommunismen och dess brott mot mänskligheten. Men den handlar också om att aldrig glömma, aldrig ursäkta eller romantisera det experiment som dödade och fortfarande dödar oskyldiga människor.

"När vi kom till Sverige, två veckor innan muren föll, strövade jag ofta i mataffärer.
Det var något extraordinärt med mataffärer som faktiskt hade mat att sälja, affärer till vilka man slapp köa och där man dessutom kunde köpa vad och hur mycket man ville. Så hade det inte sett ut i 80-talets Bukarest där jag levt mina första levnadsår.

Rumänien var under flera decennier ett kommunistiskt land. Det styrdes av diktatorn Nicolae Ceausescu, även av sig själv kallad för "ledaren" eller "Karpaternas geni", som tidigt plockade upp de marxistiska idéerna som lade grunden för den totalitära regim som blev hans signum – och fall.

Till sin hjälp hade han utvecklat en sofistikerad säkerhetspolis, Securitate, som kontrollerade medborgarnas liv. Ungefär en tredjedel av landets befolkning var angivare. Dessa människor var arbetskamrater, föräldrar, barn, makar. De fanns överallt, de hade makt att göra vad som helst, mot vem som helst, när som helst.

Men inte bara den totalitära övervakningen inskränkte människornas liv. Ceausescu ansåg att varje kvinna skulle föda minst fem barn, annars var hon en desertör. Abort- och preventivmedelförbud infördes. Människors religionsfrihet inskränktes, massmedian var ett språkrör för regimen, de två statliga TV-kanalerna kontrollerades hårt.

Ceausescus strukturella planhushållningssystem ledde med tiden till stor ekonomisk kris. Landet tvingades ta stora lån i väst vilket ledde till en övermäktig statsskuld. Istället för att avbryta det kommunistiska experimentet, och ta ansvar för dess effekter, beslutade han under 80-talet att skulden skulle betalas av till år 1990. Resultatet blev svält, ständiga strömavbrott, sällan skådad misär. Sen gick det som det gick, tack och lov.

Det är drygt 20 år sedan muren föll. Rumänerna kämpar än i dag mot det experiment som blev deras liv. I Sverige talar vi knappt om det. Och om vi gör det, om vi för en kort stund drar oss till minnes att det hände för inte så länge sen, inte så långt ifrån oss, är vi noga med att poängtera att det visserligen blev fel, men att det inte var meningen.

Kommunismen har i Sverige alltid ursäktats, trots att den krävt fler människoliv än nazismen och fascismen. Valter Lundell drar av sin nya intervjubaserad studie slutsatsen att det i vissa akademiska sammanhang än i dag är tabu att koppla de historiska illdåden med den kommunistiska ideologin. Det är skamligt! Konsekvenserna av kommunismen är ingen slump, de blir dess mening när ändamålet blir primärt och vägen dit bara är en transportsträcka.

Den som saknar kunskap saknar kontroll. Den som saknar kontroll saknar ansvar och därmed skuld. Ideologier är förföriska. De kan få vanliga människor att begå ovanliga handlingar. När Marx talade om kommunismen på ett teoretiskt plan visste han inte bättre. Men vi har en skyldighet mot alla de människor som torterats till döds, avrättats, tvingats svälta eller arbeta ihjäl sig i läger. En skyldighet att inte romantisera, släta över eller ursäkta. Vi måste veta bättre, nu när vi vet."

måndag 27 juni 2011

Får man döda i övertygelsens namn?

Nej, svarar det flesta. Men om övertygelsen är "god"? Helgar inte målet medlen?

Jag minns när jag läste freds- och konfliktvetenskap på den inte så lite röda statsvetenskapliga institutionen vid Lunds universitet. Jag minns en lärares brandtal för marxism. Jag minns att jag blev väldigt provocerad, att jag räckte upp handen och förklarade att jag haft oturen att leva mina fem första levnadsåren i det diktatoriska system läraren förespråkade. Jag minns hur förbannad läraren blev, hur jag fick förklarat för mig att kommunismen är god, i tanken. Och att det nog inte hade varit så farligt som jag menade. Jag avskyr kränkthetskulturen som råder i dagens samhälle, men där och då kände jag mig faktiskt kränkt.

Därför gladdes jag i morse när jag hittade följande länk. Så länge tystnaden är selektiv har vi ett ansvar att inte glömma. Det är bara två decennier sedan muren föll i ett Europa som för många känns väldigt avlägset. Men det är det inte, och det kan hända igen.

Lördagens essä handlade om LAS. Kampen fortsätter!

torsdag 23 juni 2011

Snart midsommar men först lite om Grekland

Margaret Thatcher uttryckte det väl: "The problem with socialism is that you eventually run out of other people's money." Utvecklingen i Grekland är skrämmande samtidigt som den är den ultimata illustrationen av vad som slutligen händer i ett samhälle där politikerna, oavsett kulör, ägna sig åt att vinna röster på att förbehållslöst ge mer av allt till alla.

I sin ilska över de långtgående reformerna som landet behöver genomleva glömmer de demonstrerande människorna att de själva valt de politiker som drivit landet till dess undergång. Vi väljare, politikernas arbetsgivare som Svenskt Näringslivs VD Urban Bäckström brukar säga, har ett ansvar. Ett ansvar att inte bländas av politikernas illusoriska guldägg. För nej, det finns ingen gratis lunch och inte heller går det att i längden äta eller fördela det man ännu inte skapat. I dagens ledare utvecklar jag resonemangen kring den grekiska krisen och det folkliga ansvaret.

Samtidigt vill jag rekommendera Fredrik Segerfeldts utmärkta artikel om SAABs smärtsamt utdragna kris. Bland annat skriver han: "Hur kommer det sig att vuxna människor i ett av världens rikaste länder inte kan klara en enda utebliven månadslön, utan är tvungna att gå till banken för att ha råd med sill, brännvin och jordgubbstårta? Det beror naturligtvis på vår samhällsmodell, som är uttryckligen utformad utifrån idén att vi inte kan ta hand om oss själva, att vi är hjälplösa offer som måste ha statens hjälp vid varje liten motgång i livet."

Så sant och så tragiskt! Om regeringen söker efter en berättelse att ackompanjera jobbskatteavdragen med er detta definitivt något att ta med.

Slutligen, glad midsommar!

måndag 20 juni 2011

Om Annie blir ny Centerledare blir jag nog centerpartist!

Det var ett tag sedan jag skrev nu vilket beror på att jag befunnit mig i USA under de gångna veckorna. Först en veckas intensivt seminarium under ledning av IHS, Institute of Humane Studies, på tema "Journalism and the free society". Och sedan en underbar vecka i New York fylld av härliga modeupplevelser.

Här hemma har visst både det ena och det andra hänt. Maud Olofssons avgång nu senast (smart kvinna att välja rött vid presskonferensen!) känns tråkig även om den inte var särskilt oväntad. Olofsson har betytt mycket för alliansen, mer än vad vi kanske insett förut.

Med det sagt ska sägas att det ska bli mycket spännande att se vad som kommer att hända med Centern framgent. Personligen hoppas jag innerligt att smarta och engagerade Annie Johansson ges möjlighet att fortsätta på den väg Maud utstakat. Johanssons linje i LAS-frågan visar på hennes modiga förhållningssätt i en fråga där Moderaterna tabbat sig ordentligt. Att visa mod, att kunna kommunicera med väljarna, att ha en ideologisk ryggrad, är förmågor som alliansen behöver för att inte stagnera i sin politiska utveckling.

Länkar till mina artiklar som publicerats under tiden finns här: om behovet av en uppgradering av det svenska medborgarskapet http://www.barometern.se/ledare/nar-blir-man-svensk-egentligen%282814660%29.gm samt en om Diskrimineringsombudsmannens tillfälle att göra rätt i fråga om diskriminering av män till Polishögskolan http://www.barometern.se/ledare/hoppas-do-tar-chansen-den-har-gangen%282807459%29.gm