I dag skriver jag på Newsmill (just nu mest lästa!) om varför Sofia Arkelstens utspel om kvotering i bolagsstyrelser är förkastligt. När jag våren år 2009 intervjuades av Sydsvenskan med anledning av min 25-års dag ställde journalisten en fråga som lade grunden för hela mitt antikvoteringsengagemang. Efter att långt och länge redogjort för mina erfarenheter, meriter och lärdomar sådär i början av karriären (jag tog ut min jur. kand. examen som nybliven 24 åring som var vid tillfället relativt nyligen hemkommen från en spännande praktik i Bryssel, jobbade på Svenskt Näringsliv och hade precis grundat nätverket En plats i himlen för kvinnor som hjälper varandra) frågade kvinnan om jag som "ung, snygg invandrartjej inte kände mig utnyttjad i den miljö jag nu befann mig i?" Jag förstod inte frågan varför hon tydliggjorde genom att säga "Ja, men det finns ju inte sådär jättemånga sådana som du."
Jag funderade mycket på innebörden av dessa två korta meningar. Där och då insåg jag att jag, och andra som jag, i dag kan vara stolta över vad vi åstadkommit - på egen hand. Den dag kvoteringen lagfästs är vi dock chanslösa, misstanken om att vi är inkvoterade på grund av vårt kön, vår etnicitet, religion, hårfärg eller handikapp (för allt handlar ju om att representera andra, aldrig att bara vara sig själv) alltid gälla. Att kvinnor som själva lyckats i nästa steg börjar förespråka särlagstiftning, istället för lika lagstiftning för alla, är mycket anmärkningsvärt, och kontraproduktivt. Varför vill de beröva andra lyckan och tryggheten som följer med insikten om att man är rätt person på rätt plats på grund av vad man kan, inte för den man är?
På Newsmill formulerar jag det såhär:
"Jag är ung, kvinna, med invandrarbakgrund. Jag tillhör utifrån dessa parametrar tre grupper som är underrepresenterade på många håll i samhället, inte minst i bolagsstyrelser. Om Moderaternas partisekreterare Sofia Arkelsten (DI 21/9) får som hon vill kommer jag i framtiden att tillhöra (minst) en av de grupper som fått jobb och styrelseposter på yttre faktorer istället för kompetens.
I Moderaternas idéprogram står att människan ska vara utgångspunkten. När man förespråkar kvotering upphör man att vara individorienterad då analysen om kvinnors underordning bygger på en kollektivisering av gruppen kvinnor, där de strukturella problemen endast kan lösas med strukturella lösningar.
När Arkelsten förespråkar kvotering, det vill säga särbehandling på grund av kön, frångås vad som borde vara en bärande tanke i den moderata politiken; lika rättigheter är alltid rätt, alla avsteg lägger grunden för ny orättvisa. Frågan om rättvisa och dess motsats är viktig i sammanhanget. Är rättvisa detsamma som lika utfall eller är det fråga om lika rättigheter och spelregler? För en liberal borde svaret vara givet.
I kvoteringsförespråkarnas manus finns några återkommande argument. Till de vanligaste hör just frågan om rättvisa. När Sveriges befolkning består till 50 procent av kvinnor bör det väl rimligen återspeglas i bolagsstyrelserna, anser man. Men vad säger att bolagen har ett sådant uppdrag? Och varför enbart könsbaserad representation, måste inte också andra grupper få ingå, i rättvisans namn?
Ett annat vanligt argument handlar om att bolagens lönsamhet automatiskt skulle öka till följd av könsbaserad representation. Argumentet är naivt och saknar stöd i forskningen. Förekomsten av fler individer av kvinnligt kön leder inte per se till ökad lönsamhet, marknaden är smart nog att se förbi sådant som dagens politiker uppenbarligen har svårt att greppa.
Ett tredje argument hänger indirekt ihop med det föregående. Den som hävdar att fler kvinnor i styrelser leder till högre vinster måste rimligtvis också tro att det finns någon särskild kvinnlig kompetens. En kompetens som alla individer som ingår i gruppen kvinnor delar och som, ställt på sin spets, också resulterar i att en kvinna kan bytas ut mot en annan. Fokus flyttas alltså från den individuella kompetensen till den kollektiva tillhörigheten.
Arkelsten konstaterar i sin artikel att äganderätten skulle kunna tala emot kvotering men landar ändå i att det är försvarbart. Om Arkelsten varit en representant för vänstern hade hennes tankegång varit logisk; marxister tror att staten och politikerna är bättre på att organisera och styra de privata företagen än företagarna själva. Nu är Arkelsten inte vänster varför hon väl vet att marknaden kommer att straffa olönsamhet.
En borgerlig jämställdhetspolitik ska riva hinder, inte ägna sig åt social ingenjörskonst. Resultatet av Arkelstens utspel blir att kompetens och meriter reduceras till en fråga om kön - tvärtemot grundtanken om att kön inte ska spela någon roll. Vem gynnas av det?"
lördag 24 september 2011
torsdag 22 september 2011
Tid för reflektion
I går och i dag har jag skrivit ledare och ledare om Moderaterna; om de sensationella valsegrarna men också om riskerna som alltid lurar för den som blir för trygg i tryggheten. Under gårdagen hade jag anledning, precis som många andra, att uppröras över partiets Sofia Arkelstens utspel om kvotering i börsbolagens styrelser. Återkommer inom kort i denna del.
I dag höll den avgående centerpartiledaren Maud Olofsson ett vemodigt tal. Jag kommer verkligen att saknar Maud i den svenska politiken även om jag inte tror att hennes sorti innebär att hon helt försvinner. Personer som Maud behövs i politiken, människor som vågar vara sig själva och som inte enbart iklär sig rollen som politiker. Med detta sagt ser jag mycket fram emot de förändringar som står för dörren med Annie Lööf vid rodret. Spännande tider väntar!
I dag höll den avgående centerpartiledaren Maud Olofsson ett vemodigt tal. Jag kommer verkligen att saknar Maud i den svenska politiken även om jag inte tror att hennes sorti innebär att hon helt försvinner. Personer som Maud behövs i politiken, människor som vågar vara sig själva och som inte enbart iklär sig rollen som politiker. Med detta sagt ser jag mycket fram emot de förändringar som står för dörren med Annie Lööf vid rodret. Spännande tider väntar!
fredag 16 september 2011
Tid för ansvar
Det var trevligt följa det högtidliga öppnandet i riksdagen i går. Inte för att de politiska nyheterna var särskilt många utan för att det känns tryggt att den ansvarsfulla linjen, trots den globala oron, står fast. Visst kan det vara fantasilöst att sitta still i båten, men det är att föredra i alla lägen framför det fantasifulla spenderandet som hade följt med Juholt som statsminister. Läs mer i dagens ledare
Vad som däremot överraskade var de många färgglada damerna, framför allt på gästläktaren frotterades vackra dräkter med en och annan prydlig hatt. Stal showen gjorde dock kungafamiljens kvinnliga medlemmar. Så eleganta i sina svartvita dräkter. Helt rätt!
onsdag 14 september 2011
KD del 2 och mer klänningsfrossa
Dagens ledare om KD del 2, där jag uppmuntrar partiet att våga vara höger! Det finns ett tydligt behov på den politiska skalan av ett parti med klassiska borgerliga värderingar. Ett parti som omfamnar subsidiaritet; nämligen att besluten ska fattas på lägsta möjliga nivå. Det enskilda eller familjer själva kan styra över ska de få styra över. Politiken ska ge människor verktyg att bestämma själva. Sverige behöver ett parti som river hinder, som tror på lika möjligheter men inte nödvändigtvis lika utfall. Det är frihet på riktigt.
Och eftersom det fortfarande är höst utanför mitt fönster. Och eftersom hösten är sådär bitterljuv. Därför en vacker klänningar till, här från Oscar de la Renta.
Och eftersom det fortfarande är höst utanför mitt fönster. Och eftersom hösten är sådär bitterljuv. Därför en vacker klänningar till, här från Oscar de la Renta.
tisdag 13 september 2011
Höstväder, höstkläder
I dag är en sådan där dag när hösten känns inpå bara kroppen. En dag när man bara vill krypa ihop under täcket med en bra bok. Just nu ser jag fram emot att ta mig an två nya böcker; "Sfinx" och "Den blåa boken". En dag som denna är ypperlig också för den som drömmer om en färgkoordinerad garderob. I höst drömmer jag om sirliga spetsar, frasigaste siden och ädelstensfärgade, dramatiska sammetsklänningar. I höst blandar de stora modehusen, eller konstnärerna om du frågar mig, brett från förra sekelskiftet. Särskilt influenserna från det sobra 40-talet i kombination med ultrafeminint 50-60 tal känns helt rätt. Men så är det ju skillnad på mode och stil, där det första är på väg ut, alltid, och det sista för evigt består.
Stil, precis som politik, handlar om konsekvens. Det handlar om att identifiera vad som passar och sen hålla sig till det. Visst kan man med åren behöva ompröva sina val, men grunden ligger i att ha en inre kompass och att våga lita på dess utslag - oavsett vad andra för stunden tycker. Dagens politik handlar mycket om paketering. Ibland verkar hur något sägs vara viktigare än vad som sägs. Därför känns det ibland som att det politiska samtalet stannat av.
Ett parti som kämpar i motvind är Kristdemokraterna. I en serie på två delar analyserar jag deras utmaningar och roten till deras långtgående problem. Min slutsats är enkel. KD skäms för att vara KD på samma sätt som många kvinnor i dag skäms över att vara kvinnor. Istället för att lägga fokus på att identifiera vad som definierar en själv läggs fokus på att försöka förstå vad andra förväntar sig av en. Istället för att lägga krutet på att vara ett sjuhelsikes original läggs energi på att efterapa andra. Men som klokaste Chanel brukade säga: "To be irreplaceable you always have to be different". Dagens ledare om KD här.
Ovan romantiskt från Dior. Svepande tyger, massa volym och smickrande silhuetter.
Drömkappa från Chloé
Spetsdetaljer från Alberta Ferretti. Feminint, elegant och stramt!
Stil, precis som politik, handlar om konsekvens. Det handlar om att identifiera vad som passar och sen hålla sig till det. Visst kan man med åren behöva ompröva sina val, men grunden ligger i att ha en inre kompass och att våga lita på dess utslag - oavsett vad andra för stunden tycker. Dagens politik handlar mycket om paketering. Ibland verkar hur något sägs vara viktigare än vad som sägs. Därför känns det ibland som att det politiska samtalet stannat av.
Ett parti som kämpar i motvind är Kristdemokraterna. I en serie på två delar analyserar jag deras utmaningar och roten till deras långtgående problem. Min slutsats är enkel. KD skäms för att vara KD på samma sätt som många kvinnor i dag skäms över att vara kvinnor. Istället för att lägga fokus på att identifiera vad som definierar en själv läggs fokus på att försöka förstå vad andra förväntar sig av en. Istället för att lägga krutet på att vara ett sjuhelsikes original läggs energi på att efterapa andra. Men som klokaste Chanel brukade säga: "To be irreplaceable you always have to be different". Dagens ledare om KD här.
Ovan romantiskt från Dior. Svepande tyger, massa volym och smickrande silhuetter.
Drömkappa från Chloé
Spetsdetaljer från Alberta Ferretti. Feminint, elegant och stramt!
torsdag 8 september 2011
Pragmatism, ideologi och vikten av att hålla på sina värderingar
Dagens ledare om pragmatism, ideologi och det absurda i att acceptera förtryck av kvinnor som invandrat till Sverige, allt i religionens eller kulturens namn.
Människor bryr sig, om de stora frågorna, om principerna, utan att för den sakens skull bli dogmatiska. I Kalmar precis som i Stockholm finns en växande oro för vart vår samhälle är på väg. Som opinionsbildare är det en oro jag välkomnar och delar. Sjukdomsinsikt innebär ofta en början till förändring.
En av samtidens största frågor rör något så bombastiskt, eller grundläggande, som vilka värden som ska definiera framtiden. Individ eller kollektiv? Offer eller aktör? Tradition eller anpassning? Vi eller dem?
Låt mig ta ett konkret exempel. År 2011, i världens mest jämställda land, finns gynekologer som råder flickor av utländsk härkomst att sticka sig själva med en nål i underlivet på bröllopsnatten. Det går också bra att stoppa in en bit kycklinglever i underlivet. Vad som helst som liknar en blödning är att föredra framför ingen blödning alls; bättre att blöda än att dö. Antingen eller, istället för ingenting alls.
Resonemanget är vidrigt. Dels för att det befäster myter, och dels för att det legitimerar förtryck. Ändå är den samlade feministeliten, som står på barrikaderna för ökad kvinnlig representation i bolagsstyrelser, paralyserad. Varför?
För att en konflikt mellan olika värderingar uppkommer. Å ena sidan individens, i detta fallet kvinnans, rätt till sitt eget liv och sin egen sexualitet, å andra sidan kollektivets "rätt" att få leva enligt sin religion eller tradition.
De läkare som ger en ung kvinna rådet att tillfoga sig själv skada, för att inte råka illa ut, har säkert menat väl. Men när så har skett har flera oroväckande ställningstagande gjorts. För det första, och kanske allvarligast, har man legitimerat en barbarisk sedvänja och därigenom offrat en människas rättigheter till förmån för en kollektivistisk syn på "heder". Med andra ord, istället för att vidta åtgärder mot den eller de som inskränker och fördärvar livet för kvinnan, lägger man ansvaret och skulden på henne själv. För det andra har man låtit sig bli en del av en kontext där den som ifrågasätter våld och förtryck av detta slag enkelt kan tystas med rasiststämpeln. När så skett tillräckligt många gånger har det absurda gjort tills norm, det normala är plötsligt absurt.
Problemet är alltså inte enbart att vi har unga vuxna kvinnor och minderåriga vars liv definieras av ofrihet och nedbrytning, utan att vi som samhälle har bidragit till att normalisera handlingar som vi aldrig hade accepterat mot våra "egna". Utifrån detta perspektiv är vi alla skyldiga; de ondaste är de som står och ser på medan det onda sker.
Är det så framtiden ska definieras?"
"Pragmatism förutsätter värderingar
I måndags hade jag nöjet att tala i en sprängfylld Västerports kyrka i Kalmar. Att omkring hundra engagerade läsare kom för att lyssna till det föredrag som Senioruniversitetet anordnat, "Ideologierna är döda – länge leve ideologierna", gjorde gott i hjärtat. Det visar på något jag länge hävdat; människor bryr sig om ideologi och värderingar, det politiska intresset har kanske aldrig varit större, även om det delvis ändrat gestalt.Människor bryr sig, om de stora frågorna, om principerna, utan att för den sakens skull bli dogmatiska. I Kalmar precis som i Stockholm finns en växande oro för vart vår samhälle är på väg. Som opinionsbildare är det en oro jag välkomnar och delar. Sjukdomsinsikt innebär ofta en början till förändring.
En av samtidens största frågor rör något så bombastiskt, eller grundläggande, som vilka värden som ska definiera framtiden. Individ eller kollektiv? Offer eller aktör? Tradition eller anpassning? Vi eller dem?
Låt mig ta ett konkret exempel. År 2011, i världens mest jämställda land, finns gynekologer som råder flickor av utländsk härkomst att sticka sig själva med en nål i underlivet på bröllopsnatten. Det går också bra att stoppa in en bit kycklinglever i underlivet. Vad som helst som liknar en blödning är att föredra framför ingen blödning alls; bättre att blöda än att dö. Antingen eller, istället för ingenting alls.
Resonemanget är vidrigt. Dels för att det befäster myter, och dels för att det legitimerar förtryck. Ändå är den samlade feministeliten, som står på barrikaderna för ökad kvinnlig representation i bolagsstyrelser, paralyserad. Varför?
För att en konflikt mellan olika värderingar uppkommer. Å ena sidan individens, i detta fallet kvinnans, rätt till sitt eget liv och sin egen sexualitet, å andra sidan kollektivets "rätt" att få leva enligt sin religion eller tradition.
De läkare som ger en ung kvinna rådet att tillfoga sig själv skada, för att inte råka illa ut, har säkert menat väl. Men när så har skett har flera oroväckande ställningstagande gjorts. För det första, och kanske allvarligast, har man legitimerat en barbarisk sedvänja och därigenom offrat en människas rättigheter till förmån för en kollektivistisk syn på "heder". Med andra ord, istället för att vidta åtgärder mot den eller de som inskränker och fördärvar livet för kvinnan, lägger man ansvaret och skulden på henne själv. För det andra har man låtit sig bli en del av en kontext där den som ifrågasätter våld och förtryck av detta slag enkelt kan tystas med rasiststämpeln. När så skett tillräckligt många gånger har det absurda gjort tills norm, det normala är plötsligt absurt.
Problemet är alltså inte enbart att vi har unga vuxna kvinnor och minderåriga vars liv definieras av ofrihet och nedbrytning, utan att vi som samhälle har bidragit till att normalisera handlingar som vi aldrig hade accepterat mot våra "egna". Utifrån detta perspektiv är vi alla skyldiga; de ondaste är de som står och ser på medan det onda sker.
Är det så framtiden ska definieras?"
söndag 4 september 2011
Söndagslugn
Det har varit en intensiv vecka men flera trevligheter. I onsdags exempelvis, samma dag som den glada nyheten om att 28 åriga Annie Lööf nominerats till partiledarposten i Centerpartiet offentliggjordes, deltog jag i ett mycket upplyftande samtal mellan Maud Olofsson och stilexperten Camilla Thulin anordnat av Stockholms centerkvinnor. Tema för kvällen var mode och makt. Jag bara mös. Särskilt när Thulin levererar den ena sanningen efter den andra.
Och jag kan ju inte annat än instämma, trots att jag häcklats lagom mycket på nätet för mitt konstaterande tidigare i år: Svenska kvinnor har helt tappat stilen! Kvinnligheten har degraderats till ytterligare en faktor att utrota i det heliga könskriget. För inte kan vi väl vara jämställda OCH olika?
I torsdags hade jag nöjet att träffa bland andra infrastrukturministern och SJ:s VD. Mycket spännande! Kopplingen mellan infrastruktur och tillväxt kan inte betonas nog så mycket eller tillräckligt ofta.
I veckan har flera intressanta debatter pågått. Den om näthatet, om censur på nätet, om kommentarsfält som översköljs av personangrepp och hat, men också om rätten till åsiktsfrihet. För vad är motsatsen? Och givetvis massor om modiga Annie Lööf och nu mot slutet, mot bakgrund av Alf Svenssons genanta utspel där han beklagade sig över ungdomligheten i politiken, debatten om de ogenerösa äldre som istället för att välkomna en ung, engagerad generation sätter hinder i vägen.
I veckan har jag bland annat skrivit ledare om hat och utvecklingen på nätet, en av två krönikor om Yttrandefrihetsutredningen (den andra publicerades i fredags men har ännu inte lagts upp på nätet). I fredags skrev jag också om Annie Lööf och Centerns utmaningar. Lördagens ledare på tema Alf Svensson.
Kommande vecka kommer att domineras av tio års minnesdagen av 11 september. En händelse som påverkade mig djupt, kan därför inte fatta att det redan gått tio år! Jag återkommer i ämnet.
Och slutligen kan jag rekommendera visningen av Auktionsverkets kommande auktion Fashion. För att inte tala om senaste röda läppstiftet från Lancomes höstlook (färgen som modellen till vänster bär är underbar!). Lycka i hylsa helt enkelt!
Och jag kan ju inte annat än instämma, trots att jag häcklats lagom mycket på nätet för mitt konstaterande tidigare i år: Svenska kvinnor har helt tappat stilen! Kvinnligheten har degraderats till ytterligare en faktor att utrota i det heliga könskriget. För inte kan vi väl vara jämställda OCH olika?
I torsdags hade jag nöjet att träffa bland andra infrastrukturministern och SJ:s VD. Mycket spännande! Kopplingen mellan infrastruktur och tillväxt kan inte betonas nog så mycket eller tillräckligt ofta.
I veckan har flera intressanta debatter pågått. Den om näthatet, om censur på nätet, om kommentarsfält som översköljs av personangrepp och hat, men också om rätten till åsiktsfrihet. För vad är motsatsen? Och givetvis massor om modiga Annie Lööf och nu mot slutet, mot bakgrund av Alf Svenssons genanta utspel där han beklagade sig över ungdomligheten i politiken, debatten om de ogenerösa äldre som istället för att välkomna en ung, engagerad generation sätter hinder i vägen.
I veckan har jag bland annat skrivit ledare om hat och utvecklingen på nätet, en av två krönikor om Yttrandefrihetsutredningen (den andra publicerades i fredags men har ännu inte lagts upp på nätet). I fredags skrev jag också om Annie Lööf och Centerns utmaningar. Lördagens ledare på tema Alf Svensson.
Kommande vecka kommer att domineras av tio års minnesdagen av 11 september. En händelse som påverkade mig djupt, kan därför inte fatta att det redan gått tio år! Jag återkommer i ämnet.
Och slutligen kan jag rekommendera visningen av Auktionsverkets kommande auktion Fashion. För att inte tala om senaste röda läppstiftet från Lancomes höstlook (färgen som modellen till vänster bär är underbar!). Lycka i hylsa helt enkelt!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)