på GP:s ledarsida och bekräftar ett sorgligt faktum. När argumenten tryter tar man till personangrepp, http://blogg.gp.se/ledarbloggen/2011/04/10/timbrofeminism-och-chaneldrakter/
Att ha en avvikande åsikt i jämställdhetsfrågan, att vägra erkänna att det finns en könsmaktsordning som gör alla kvinnor till offer och alla män till förövare, är i dagens Sverige oerhört kontroversiellt. Efter debatten kring integration och invandring tycks den här frågan reta mest gallfeber hos folk. Efter att ha skrivit i frågan i två års tid har jag läst det mesta i hatväg. Att en ledarskribent på en av landets största tidningar skulle sjunka så lågt hade jag dock inte väntat mig.
Jag vet inte vad som provocerar Lernfelt och hennes likar mest; men att vara ung och feminin kvinna, med invandrarbakgrund (ja, det är inte bara en gång jag fått höra att jag borde åka hem) som klär sig på ett osvenskt kvinnligt sätt och som är gammelmoderat blå är explosivt. Att inte kalla sig för feminist men att debattera jämställdhetsfrågor, inte som en kvinnofråga utan som en fråga om mänskliga rättigheter, sticker visst också i ögonen. En kvinna som inte känner sig förtryckt av män (jag upplever oftast att det är kvinnor som med blickar och kommentarer, helst bakom ryggen, försöker sänka andra kvinnor) är per automatik ett hot mot dem som tror sig äga problemformuleringsprivilegiet.
Det handlar inte om Chaneldräkter eller om pumps. Det handlar om det faktum att människor i detta land inte vågar sticka ut från mängden. Varför? Jo, för att man minsann inte ska tro att man är någon. Om man känner sig obekväm i pumps och klänning har jag full respekt för det. Frågan är bara varför man i sin egen osäkerhet måste sänka andra eller omvandla vissa kvinnors individuella val till symboler mot det heliga könskriget?
Kvinnor är extremt duktiga på att jämföra sig med varandra. Men varje kvinna har som individ ett eget värde. Hon blir varken bättre eller sämre för att någon annan är på ett annat sätt. Om vi slutade jämföra oss så förbaskat mycket med varandra och istället lade den energin på att odla våra egna talanger, och glädjas med varandra skulle fler bli framgångsrika och framför allt så mycket lyckligare. Det är det min baby En plats i himlen för kvinnor som hjälper varandra, http://www.enplatsihimlen.se/, handlar om.
Att Malin Lernfelt ogillar mig starkt är ett faktum efter att hon ansett att jag är värd två inlägg, varav det sista onödigt långt. Det tar jag som en komplimang! Men det finns inte en väg till jämställdhet. Jag har aldrig gjort anspråk på att äga sanningen om den borgerliga jämställdheten, detta eftersom jag inte tror att det finns en sanning att äga. Jag tror på pluralism och valmöjligheter och så lite statlig inverkan som möjligt i denna fråga. Framför allt tror jag inte på att slå varandra i huvudet med att "min borgerliga feminism är bättre än din" utan att man kan argumentera för sig. Sådant leder, och har lett till, att de flesta normala människor vänt frågan ryggen. För vem kan på allvar ta en rörelse som förbittras över om det är en kvinna eller man som får pryda 1000-kronors sedeln när kvinnor far illa på riktigt i andra delar av världen?
Det jag däremot vill göra är att införa ett annat perspektiv, ett som väldigt få lyft på väldigt länge. Av rädsla för att uppfattas som mossig och bakåtsträvande och naiv och allt det andra jag kallas för av meningsmotståndare. Ett perspektiv som handlar om lika rättigheter men inte om lika utfall, om antikvotering, om rätten att få vara individ framför allt annat, men också om att det inte finns någon motsättning i att vara feminin, sträva för lika lön för lika arbete, och att vara självständig - på samma gång. Dessa frågeställningar är uppenbarligen viktiga att lyfta eftersom motståndet ser ut som det gör.
Om Lernfelt nu vill leda kampen för den borgerliga jämställdheten bör hon fundera på varför hon lägger så mycket tid på att medvetet sänka en annan kvinna, som också vill se ett samhälle som ser till individen framför kollektivet, bara för att hon inte delar uppfattningen om att kampen dit också kan föras tillsammans med kvinnor iförda Chanel.
Ps. Den som kan sin modehistoria vet dessutom att Chanel var en riktig jämställdhetskämpe och att den klassiska dräkten som är en av världens mest kopierade var en revolt mot Diors linje "The New Look". Men Chanel förstod det dagens feminister inte förstår, det går alldeles utmärkt att erövra världen elegant!
Heja Alice! Heja Alice!
SvaraRadera