Det är mitt i lunchen så jag ska fatta mig kort, men kan bara inte låta bli att kommentera dagens stora nyhet som för en stund sedan ledde till att Sverigedemokraternas Erik Almqvist avgår. Det mest spännande i fallet är hur Expressen lyckats få tag i hela filmen som ska ha filmats med en mobiltelefon av Kent Ekeroth. Svaret på den frågan lär dröja, men en intressant om än ytterst kalkylerande tes som framförts är att det kan röra sig om ett mycket demonstrativt sätt för Åkesson att visa vad nolltolerans mot rasism i partiet innebär i praktiken. Det som talar emot denna tes är att Almqvist haft en betydande strategisk position i partiet och av flera setts som Åkessons kronprins.
Det spekuleras mycket nu kring vilka effekter avslöjandet och avgången kommer att få i en tid där SD stadigt klättrat i opinionen och i dag är riskdagens största parti enligt mätningarna. Jag tror tyvärr att man är väldigt naiv om man tror att opinionen kommer att påverkas nämnvärt. Initialt kanske vi kommer att se en inbromsning men över tid kommer det inte ha någon större inverkan.
Varför? Jo, för att många av de som kan tänka sig att rösta på SD inte är hårdnackade rasister, det finns så att säga en diskrepans mellan aktiva SD:are och deras potentiella väljare. Och det här är inte nödvändigtvis enbart sant för SD, när politiker klantar till sig i andra partier och tvingas gå är det få som tror att det leder till att partiet i fråga kommer att åka ur riksdagen.
Därutöver och kanske viktigast; så länge inget annat parti vågar närma sig integrationspolitikens utmaningar på ett mer seriöst sätt än i dagsläget, så länge det sätts likhetstecken mellan att problematisera migrationens negativa sidor visavi de positiva, för nej inget är bara positivt, ja så länge kommer väljare som känner sig ignorerade att överväga en proteströst på SD. Och det är problemets kärna. När de övriga partierna av rädsla för att bli stämplade som fiskandes i grumligt vatten släpper viktiga frågor som utanförskap och sysselsättningsgap mellan utlandsfödda och svenskar återstår bara ett alternativ för de väljare som oroar sig över växande uppdelning. Beklagligt, sorgligt men tyvärr sant.
Jag har länge hävdat att striden måste handla om de goda idéerna på hur man ska lösa de utmaningar som finns och som i någon grad uppkommer i alla samhällen med migration. Jag är som bekant för fri invandring men det förutsätter ett system med lägre trösklar in på arbetsmarknaden, lägre ingångslöner och en mindre sammanpressad lönestruktur. Kontroversiellt, ja uppenbarligen, men också nödvändigt om man är av åsikten att alla människor ska få möjlighet att skapa sig ett bättre liv.
I dag skriver jag för övrigt i Skånskan om paradoxen i ökad utskrivning av antidepressiva läkemedel bland unga i ett land med alla förutsättningar för motsatsen.
Och till sist lite skryt. I går omnämndes jag på DN:s ledarsida med anledning av den här artikeln om kommunism som jag skrev i Västerviks-Tidningen för en tid sedan. Smickrande och roligt!
onsdag 14 november 2012
söndag 11 november 2012
Ny krönika om pressetikens förfall, drev och kungen
Häromdagen skrev jag en krönikan i Skånska Dagbladet med anledning av den förändring jag tycker mig se inom ramen för den så kallade drevjournalistiken.
I veckan har jag också fascinerats över det enorma intresset för det amerikanska valet. Det är nästan lite gulligt hur svensk media och andra hyllar de amerikanska presidentkandidaterna, inte minst Obama, samtidigt som man aldrig skulle rösta fram den sortens välutbildade, vältaliga och välklädda politiker i Sverige.
Jag har också blivit nedstämd av det faktum att jämställdhetsdebattören Per Ström valt att sluta delta i den offentliga debatten till följd av trakasserier och hot. Jag som också ofta debatterar såväl jämställdhet som integration utifrån perspektiv som inte alltid uppfattas som politiskt korrekta känner tyvärr igen mig i mycket av det Per beskriver. Som jag konstaterat så många gånger tidigare, i Sverige gillar vi att gilla olika så länge alla gillar "rätt". Rädslan för att ha en avvikande åsikt är i viss utsträckning så utbredd och så välförankrad i folksjälen att man knappast reflekterar över om man ens kanske eventuellt inte delar den allmänna uppfattningen. Det är skrämmande. Vad är yttrande- och åsiktsfriheten värd om den inte praktiseras?
I veckan har jag också fascinerats över det enorma intresset för det amerikanska valet. Det är nästan lite gulligt hur svensk media och andra hyllar de amerikanska presidentkandidaterna, inte minst Obama, samtidigt som man aldrig skulle rösta fram den sortens välutbildade, vältaliga och välklädda politiker i Sverige.
Jag har också blivit nedstämd av det faktum att jämställdhetsdebattören Per Ström valt att sluta delta i den offentliga debatten till följd av trakasserier och hot. Jag som också ofta debatterar såväl jämställdhet som integration utifrån perspektiv som inte alltid uppfattas som politiskt korrekta känner tyvärr igen mig i mycket av det Per beskriver. Som jag konstaterat så många gånger tidigare, i Sverige gillar vi att gilla olika så länge alla gillar "rätt". Rädslan för att ha en avvikande åsikt är i viss utsträckning så utbredd och så välförankrad i folksjälen att man knappast reflekterar över om man ens kanske eventuellt inte delar den allmänna uppfattningen. Det är skrämmande. Vad är yttrande- och åsiktsfriheten värd om den inte praktiseras?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)