Häromdagen skrev jag en krönikan i Skånska Dagbladet med anledning av den förändring jag tycker mig se inom ramen för den så kallade drevjournalistiken.
I veckan har jag också fascinerats över det enorma intresset för det amerikanska valet. Det är nästan lite gulligt hur svensk media och andra hyllar de amerikanska presidentkandidaterna, inte minst Obama, samtidigt som man aldrig skulle rösta fram den sortens välutbildade, vältaliga och välklädda politiker i Sverige.
Jag har också blivit nedstämd av det faktum att jämställdhetsdebattören Per Ström valt att sluta delta i den offentliga debatten till följd av trakasserier och hot. Jag som också ofta debatterar såväl jämställdhet som integration utifrån perspektiv som inte alltid uppfattas som politiskt korrekta känner tyvärr igen mig i mycket av det Per beskriver. Som jag konstaterat så många gånger tidigare, i Sverige gillar vi att gilla olika så länge alla gillar "rätt". Rädslan för att ha en avvikande åsikt är i viss utsträckning så utbredd och så välförankrad i folksjälen att man knappast reflekterar över om man ens kanske eventuellt inte delar den allmänna uppfattningen. Det är skrämmande. Vad är yttrande- och åsiktsfriheten värd om den inte praktiseras?
Alice, som vanligt glasklar i din analys.
SvaraRadera"vad är yttrande och åsiktsfriheten om den inte praktiseras" och även försvaras.
Det behövs mer av Voltaire i Sverige idag.
"Jag delar inte din åsikt men jag kämpar för din rätt att utrycka den" något i den stilen.
Alltför få ledande politiker mfl försvarar allas rätt till åsiktsfrihet.
Lägger till det du skrev. "I Sverige är det ok att gillar olika så länge vi gillar "rätt olika".
Sverige liknar mer och mer de gamla öststaterna, så länge du har rätt åsikt så är allt frid och fröjd.