skriver jag i rubrikraden och sen tänker jag att jag borde skriva någon bra inledning som jag sedan kan koppla dagens ledare till. Men jag låter bli och klistrar in den direkt. Ämnet kommer jag dessvärre få återkomma till många gånger till. Men vad gör det? Det finns faktiskt inget viktigare än att synliggöra extremismen som råder på åsiktsfrihetens område.
Så frågan är, kan man vara sådär lite lagom fri? Och ska staten tvinga folk att tänka "rätt"? I dagens ledare i Barran formulerar jag det enligt följande:
"När vi kom till Sverige sade min mamma halvt på skämt, halvt på allvar, att Sverige var mer socialistiskt än vad Rumänien någonsin varit. I Rumänien visste människorna att "felaktiga" åsikter vara bannlysta. Det hindrade dem dock inte från att tänka och behålla det tänka för sig själva. Den som kan tänka fritt är nämligen alltid i väsentlig mening fortfarande fri.
I Svenska Dagbladet pågår just nu en serie om lek. I måndagens tidning smälldes en helsida upp om barns (o)fria lek. Som numera brukligt gick artikeln ut på att leda i bevis att vi alla är ofria, förtryckta av könsmaktsordningens könsroller. En genusexpert uttalade bland annat att "Det är just precis i den fria leken som könsstereotypa mönster föds och cementeras." samt "Att påstå att två flickor som leker med dockor i dockvrån leker fritt är löjligt." Experten fick medhåll från en förskolepedagog som slog fast att "Vi vill bara få dem att välja fritt och få dem att våga prova nya grejer. Och då måste vi styra."
Läs de sista meningarna en gång till.
I Sverige har vi en osedvanligt hög tilltro till staten. Och visst, i jämförelse med många andra stater har den svenska inte ägnat sig åt något mördande förtryck. Däremot har den tvingat människor att tänka "rätt", inte fritt. På så sätt har konformism och konsensuskramande blivit lika synonymt med svenskhet som sill och potatis.
Man är naiv om man tror att den stora dagisreformen enbart var till för att underlätta kvinnornas inträde på arbetsmarknaden. Man är naiv om man inte inser att "goda medborgare" måste fostras tidigt. Vem kan då vara bättre på att fostra än den stat som senare ska vördas?
Sverige ser inte ut som under Folkhemsårens mest intensiva era; vi varken steriliserar eller lobotomerar längre. Istället har nya, mer sofistikerade metoder för att skapa den "rättänkande", "perfekta människan" utvecklats.
Den som sätter sig på tvären mot genusvågen beskrivs som bakåtsträvande och som en väsentlig del av den härskande strukturen. Den som låter, inte tvingar, sina döttrar att leka med dockor för att döttrarna vill det är, en dålig förälder som bidrar till att cementera könsnormer.
Det finns flera problem med ovanstående. För det första, barnuppfostran ska inte ingå i statens kärnverksamhet. För det andra, könsmaktsteorier devalverar individers rätt att få vara sig själva eftersom de individuella valen uppfattas som skadliga för kollektivet. För det tredje, konsekvensen av genusslutsatserna är att jämställdhet enbart kan uppnås när människor tvingas in i millimeterrättvisa fack där de sedan kan utgöra ett nytt könsmönster. Men varför är nya strukturer nödvändigtvis bättre än gamla? Är det inte lika fel att styra barn till att leka med leksaker som uppfattas som stereotypa för det andra könet?
Barn, och senare vuxna, måste få lov att vara vilka de är, även om de bekräftar normen. För nej, friheten växer inte av att den begränsas, den blir tvärtom bara mindre fri. Och syftet var väl just det motsatta?"
Tänk, på min tid som barn gjorde vi pilbågar, slangbellor och svärd, sedan lekte vi krig. Gäng mot gäng. Vi var ute dagarna i ända och ingen förälder dök upp, vi var inte "schemalagda". Den tiden kommer väl aldrig åter, en idyll som nu tycks museal. Tjejer, det var en annan värld för oss pojkar. Likafullt blev vi goda män och kvinnor med tiden. Jag håller med om svensken som socialiserad i sitt tänkande och att staten (egentligen är den ju vi) vill ha ett ord med i laget om vi skulle bete oss alltför fritt.
SvaraRadera