Min semester börjar lida mot sitt slut och den där känslan av bokslut och framtidshopp gör sig påmind. Det är just kombinationen av i morgon och i går som utgör essensen av det vi kallar nu, hur gärna vi än vill låtsas om att nuet skulle vara något annat, något större.
Förra veckan skrev jag en krönika i Skånska Dagbladet på ett av mina favoritteman; pragmatismens förhållande till ideologin. Den utveckling som skett på området inom svensk politik är intressant då den säger något om synen på politiken. Jag har återkommande andats viss skepsis över borgerlighetens oförmåga att ro i land det värderingsskifte som inte minst Maud Olofsson förtjänstfullt identifierade som en väsentlig parameter. Utan värderingsskifte riskerar nämligen borgerlighetens segrar, för ja de har varit sensationella, att minimeras till en kombination av omständigheter som i princip likväl hade kunnat utebli. Vad jag saknar i den borgerliga berättelsen om politiken i början 2000-talet är modet att dra upp de kvarvarande skiljelinjerna. Arbetslinjen ska inte vara en fråga om resurser till staten för omfördelning utan en fråga om individens ökade egenmakt och frihet.
Det återstår snart bara två år till nästa val. Valrörelsen tycks pågå konstant, om än mer lågintensivt. Det är hög tid att börja peka ut en riktning för 2014 men också för vad borgerligheten vill uppnå på mycket längre sikt. Reformer tar tid att konstruera och förankra. Varför? Jo, för att förändring alltid tar tid och mot förändring talar alltid den värderingskatalog som råder för tillfället. Därför är reformer beroende av värderingsskiften. Det är med andra ord hög tid att sätta igång!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar