På 303 dagar kan mycket hända. På 303 dagar kan man bygga upp eller rasera. Socialdemokraternas problem beror inte enbart på Håkan Juholt. Däremot var valet av honom ett resultat av problemen, problem som med honom vid rodret enbart fördjupats.
I gårdagens Agenda deltog bland andra Carin Jämtin som i vanlig ordning mest svarade att hon inte tänkte svara. Det enda konkreta som kom över hennes läppar rörde Håkan Juholts stora insatser för barnfattigdomen. Det finns mycket att säga om denna sak. För det första vad exakt har Håkan Juholt gjort för barnfattigdomen? Vilka politiska förslag som han presenterat har resulterat, eller ens haft potential att resultera i, en förbättring? För det andra, det är den ideella sektorn som bedrivit opinion i frågan, precis som sig bör. Politikens roll är att komma med lösningar på problemen. Så återigen, var finns lösningarna á la Juholt?
Ja, lösningarna finns givetvis i den politik som Juholt föraktat. Den politik som handlar om att de fattiga barnens föräldrar måste ges möjlighet till arbete och självförsörjning. Den politik som handlar om att dem med minst marginaler ska kunna behålla så mycket som möjligt av de pengar de slitit ihop. Den politik som handlar om ökade insatser för företagsamhet men också för vinst. När företag gör vinst ökar nämligen deras möjligheter att fortsätta verksamheten och därmed anställa. Arbetstagarnas möjlighet till anställning börjar med företagens möjlighet att anställa. Så enkelt, och så svårt, är det.
Att envist fortsätta åberopa Juholts stora gärning i frågan är som sagt löjligt eftersom den inte existerar. Ju mer energi som läggs på att konstruera hans eftermäle desto tydligare framstår bristen på substans och självinsikt.
En annan sak rör diskussionen om huruvida Juholt fälldes av medierna. Efter uppräkningen av det pärlband av fadäser som definierat Juholts 303 dagar vid makten är det en skymf mot honom själv att påstå något sådant. Till dessa hör avslöjandet om hans sambos bedrägeribrott (något han glömde berätta om), samtalen om pensionerna som han påstod pågick med fackförbunden men som fackförbunden inte kände till, velandet kring insatsen i Libyen där han först sade ja, sedan nej och sedan ja - fast till båtar, turerna kring a-kassan i skuggbudgeten, bortskyllandet på medarbetare, turerna kring hans ersättning för övernattningsboendet som han delade med sin sambo där Juholt påstod att han inte kände till reglerna (men uppenbart inte såg problemet oavsett), "Förlåt mig"-turnén, de evinnerliga felsägningarna och faktamissarna, beslutet om att inte delta i SVT:s partiledardebatt och så, som grädde på moset, slutligen för en vecka sedan när han beskyllde regeringen för att ha gjort upp med SD om försvarspolitiken när SD inte ens satt i riksdagen.
303 dagar, frågar någon mig är det makalöst att han ens fick sitta så länge mot bakgrund av allt detta. Skulle media inte ha rapporterat? Vad skulle de ha gjort istället? Skulle någon som påstår detta ha tyckt att man borde låtit bli att bevaka om det varit fråga om en borgerlig politiker?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar