I skrivande stund ser det ut som att Stefan Löfven tar över Juholts avlagda mantel. Av morgonens reflektioner att döma verkar enigheten stor om att det är ett hyfsat bra val. Om så är fallet lär framtiden utvisa. Personligen anser jag att S gott skulle ha kostat på sig att skynda långsamt denna gång. Att tillämpa ett öppet förfarande, att ställa kandidaternas politiska ambitioner mot varandra, att nedmontera vissa förlegade strukturer. Den möjligheten till modernisering verkar man dessvärre härmed ha tappat.
En sak som är mycket intressant är att ingen denna gång krävt att det måste bli en kvinna som tar över. När Mona Sahlin valdes var det ett högt dånande krav. Jag brukar säga att valet av Mona Sahlin är det främsta argumentet mot kvotering. Inte för att Mona Sahlin var inkompetent utan för att hon valdes av fel skäl, något som sedan stukade hennes trovärdighet och pondus. Att kravet om att partiledaren måste vara av ett visst kön nu lagts åt sidan och att fokus lagts någon annanstans känns oväntat modernt och riktigt. Bra Socialdemokraterna!
torsdag 26 januari 2012
måndag 23 januari 2012
Media hade gjort fel om den INTE rapporterat
På 303 dagar kan mycket hända. På 303 dagar kan man bygga upp eller rasera. Socialdemokraternas problem beror inte enbart på Håkan Juholt. Däremot var valet av honom ett resultat av problemen, problem som med honom vid rodret enbart fördjupats.
I gårdagens Agenda deltog bland andra Carin Jämtin som i vanlig ordning mest svarade att hon inte tänkte svara. Det enda konkreta som kom över hennes läppar rörde Håkan Juholts stora insatser för barnfattigdomen. Det finns mycket att säga om denna sak. För det första vad exakt har Håkan Juholt gjort för barnfattigdomen? Vilka politiska förslag som han presenterat har resulterat, eller ens haft potential att resultera i, en förbättring? För det andra, det är den ideella sektorn som bedrivit opinion i frågan, precis som sig bör. Politikens roll är att komma med lösningar på problemen. Så återigen, var finns lösningarna á la Juholt?
Ja, lösningarna finns givetvis i den politik som Juholt föraktat. Den politik som handlar om att de fattiga barnens föräldrar måste ges möjlighet till arbete och självförsörjning. Den politik som handlar om att dem med minst marginaler ska kunna behålla så mycket som möjligt av de pengar de slitit ihop. Den politik som handlar om ökade insatser för företagsamhet men också för vinst. När företag gör vinst ökar nämligen deras möjligheter att fortsätta verksamheten och därmed anställa. Arbetstagarnas möjlighet till anställning börjar med företagens möjlighet att anställa. Så enkelt, och så svårt, är det.
Att envist fortsätta åberopa Juholts stora gärning i frågan är som sagt löjligt eftersom den inte existerar. Ju mer energi som läggs på att konstruera hans eftermäle desto tydligare framstår bristen på substans och självinsikt.
En annan sak rör diskussionen om huruvida Juholt fälldes av medierna. Efter uppräkningen av det pärlband av fadäser som definierat Juholts 303 dagar vid makten är det en skymf mot honom själv att påstå något sådant. Till dessa hör avslöjandet om hans sambos bedrägeribrott (något han glömde berätta om), samtalen om pensionerna som han påstod pågick med fackförbunden men som fackförbunden inte kände till, velandet kring insatsen i Libyen där han först sade ja, sedan nej och sedan ja - fast till båtar, turerna kring a-kassan i skuggbudgeten, bortskyllandet på medarbetare, turerna kring hans ersättning för övernattningsboendet som han delade med sin sambo där Juholt påstod att han inte kände till reglerna (men uppenbart inte såg problemet oavsett), "Förlåt mig"-turnén, de evinnerliga felsägningarna och faktamissarna, beslutet om att inte delta i SVT:s partiledardebatt och så, som grädde på moset, slutligen för en vecka sedan när han beskyllde regeringen för att ha gjort upp med SD om försvarspolitiken när SD inte ens satt i riksdagen.
303 dagar, frågar någon mig är det makalöst att han ens fick sitta så länge mot bakgrund av allt detta. Skulle media inte ha rapporterat? Vad skulle de ha gjort istället? Skulle någon som påstår detta ha tyckt att man borde låtit bli att bevaka om det varit fråga om en borgerlig politiker?
I gårdagens Agenda deltog bland andra Carin Jämtin som i vanlig ordning mest svarade att hon inte tänkte svara. Det enda konkreta som kom över hennes läppar rörde Håkan Juholts stora insatser för barnfattigdomen. Det finns mycket att säga om denna sak. För det första vad exakt har Håkan Juholt gjort för barnfattigdomen? Vilka politiska förslag som han presenterat har resulterat, eller ens haft potential att resultera i, en förbättring? För det andra, det är den ideella sektorn som bedrivit opinion i frågan, precis som sig bör. Politikens roll är att komma med lösningar på problemen. Så återigen, var finns lösningarna á la Juholt?
Ja, lösningarna finns givetvis i den politik som Juholt föraktat. Den politik som handlar om att de fattiga barnens föräldrar måste ges möjlighet till arbete och självförsörjning. Den politik som handlar om att dem med minst marginaler ska kunna behålla så mycket som möjligt av de pengar de slitit ihop. Den politik som handlar om ökade insatser för företagsamhet men också för vinst. När företag gör vinst ökar nämligen deras möjligheter att fortsätta verksamheten och därmed anställa. Arbetstagarnas möjlighet till anställning börjar med företagens möjlighet att anställa. Så enkelt, och så svårt, är det.
Att envist fortsätta åberopa Juholts stora gärning i frågan är som sagt löjligt eftersom den inte existerar. Ju mer energi som läggs på att konstruera hans eftermäle desto tydligare framstår bristen på substans och självinsikt.
En annan sak rör diskussionen om huruvida Juholt fälldes av medierna. Efter uppräkningen av det pärlband av fadäser som definierat Juholts 303 dagar vid makten är det en skymf mot honom själv att påstå något sådant. Till dessa hör avslöjandet om hans sambos bedrägeribrott (något han glömde berätta om), samtalen om pensionerna som han påstod pågick med fackförbunden men som fackförbunden inte kände till, velandet kring insatsen i Libyen där han först sade ja, sedan nej och sedan ja - fast till båtar, turerna kring a-kassan i skuggbudgeten, bortskyllandet på medarbetare, turerna kring hans ersättning för övernattningsboendet som han delade med sin sambo där Juholt påstod att han inte kände till reglerna (men uppenbart inte såg problemet oavsett), "Förlåt mig"-turnén, de evinnerliga felsägningarna och faktamissarna, beslutet om att inte delta i SVT:s partiledardebatt och så, som grädde på moset, slutligen för en vecka sedan när han beskyllde regeringen för att ha gjort upp med SD om försvarspolitiken när SD inte ens satt i riksdagen.
303 dagar, frågar någon mig är det makalöst att han ens fick sitta så länge mot bakgrund av allt detta. Skulle media inte ha rapporterat? Vad skulle de ha gjort istället? Skulle någon som påstår detta ha tyckt att man borde låtit bli att bevaka om det varit fråga om en borgerlig politiker?
lördag 21 januari 2012
Alla bra sagor är korta, och har ett slut
I Sveriges Radios program ”Partiledaren – en dokumentär om Juholts väg till makten” sade den då blivande partiledaren Håkan Juholt: ”Oj! De är inte kloka. Jag är alldeles för yvig, ostrukturerad – jag har inte en personlighet som passar för att ha ett sådant ledande uppdrag. Jag vet det, jag känner mig själv väldigt väl. Jag ser det som helt otänkbart. Jag har varken kapaciteten politiskt eller socialt att ställa mig först i Sveriges största politiska parti. Jag inser min begränsning.”
För en halvtimme sedan deklarerade Juholt att han omedelbart avgår. Att gårdagens förtroendeförklaring signerad Jämtin enbart var riggad är nu helt uppenbart. Detta fick pågå alltför länge, mot bättre vetande. Häri ligger det anmärkningsvärda.
Men, i detta läge, ska vi glada alliansare minnas att allt kan hända. Man ska aldrig ta makten för given, politik handlar om förtroende och lyhördhet. Vägen för Socialdemokraterna är lång, men Sverige förtjänar en seriös opposition. Valet år 2014 ska vinnas på borgerlighetens meriter, inte på oppositionens svaghet. Jag hoppas att Mikael Damberg ges möjlighet att ta ansvar för partiet. Dessvärre är sannolikheten att så sker ganska liten.
För en halvtimme sedan deklarerade Juholt att han omedelbart avgår. Att gårdagens förtroendeförklaring signerad Jämtin enbart var riggad är nu helt uppenbart. Detta fick pågå alltför länge, mot bättre vetande. Häri ligger det anmärkningsvärda.
Men, i detta läge, ska vi glada alliansare minnas att allt kan hända. Man ska aldrig ta makten för given, politik handlar om förtroende och lyhördhet. Vägen för Socialdemokraterna är lång, men Sverige förtjänar en seriös opposition. Valet år 2014 ska vinnas på borgerlighetens meriter, inte på oppositionens svaghet. Jag hoppas att Mikael Damberg ges möjlighet att ta ansvar för partiet. Dessvärre är sannolikheten att så sker ganska liten.
I väntans tider
Det är tidig julaftons eftermiddag för en politisk nörd som jag. I dag klockan 15.00 är det (inte dags för Kalle Anka) för Håkan Juholt att hålla presskonferens från hemstaden Oskarshamn. Jag var övertygad om att avskedet skulle komma redan i går, men när så inte skedde är det desto mer sannolikt att det kommer i dag.
Hela föreställningen är farsartad och av de uppgifter som framkommit (vem är det som läcker?) ska det finnas en uppgörelse mellan Juholt och VU som går ut på att VU i går deklarerade sitt förtroende för Juholt som i dag ska ha sovit på saken och i sin insiktsfullhet landat i att det är klokast att stiga åt sidan. Vid gårdagens möte ska Juholt dessutom ha velat sparka sin ekonomisk-politiske talesman Tommy Waidelich för att rädda sitt eget skinn...
Hela den här historien är anmärkningsvärd ur så många hänseenden. Daltandet med någon som så uppenbart inte är rätt man på rätt stol är häpnadsväckande (dessvärre inte ovanligt har jag insett på äldre dar). Kejsaren är naken men ingen törs tillstå faktum. Tassandet kring Juholts grandiosa person har varit löjeväckande. Samtidigt är det naivt att tro att Socialdemokraternas kris enbart handlar om en person. Krisen är långt mer djupbottnad och handlar primärt om en oförmåga att navigera i en föränderlig värld där gamla sanningar och föreställningar behöver omprövas.
I dag är också en dag att minnas Fadime och hedersvåldet som fortsatt pågår i Sverige. I går hörde jag någon radion som sade att hedersvåld är som allt patriarkalt våld och därför inryms under mäns "generella" våld mot kvinnor. Att tala om hedersvåld är att lägga skulden på invandrarna, menade debattören. Inget kunde vara mer fel. Hedersvåld handlar om våld i enlighet med en kultur, herr Svenssons våld mot fru Svensson strider däremot djupt mot den svenska kulturen. Det förstnämnda subventioneras, upphöjs och inkluderar många människor förutom den enskilde förövaren, det sistnämnda väcker avsky och skam varför det döljs så långt som möjligt. Dessutom är det inte att lägga skulden på "invandrarna" överlag, däremot är det att lägga skulden på de enskilda invandrare som gör det. Varför kan man inte göra det när det är dem som bär ansvar för sina handlingar?
Och till sist, när jag inte dansat balett (ja, jag har börjat igen efter tio års vila!), längtat till Paris och suktat efter skira tyger har jag varit medförfattare och redaktör för en spännande debattbok om trygghet på arbetsmarknaden. Boken heter "Jobben kommer och går - behovet av trygghet består" och lanseras vid ett seminarium den 2 februari. Intresserade kan anmäla sig till bokförlaget, inbjudan finns här och boken kan från och med månadsskiftet bland annat köpas hos Bokus.
Till sist kan jag inte låta bli att rekommendera denna träffsäkra krönika om politik och stil som finns i dagens SvD. "När allt kommer omkring känns det ju också mer nyttigt för en politiker att ha en känsla för kläders makt än att tycka det är roligt att sparka på en boll." Kunde inte sagt det bättre själv, trevlig helg!
Hela föreställningen är farsartad och av de uppgifter som framkommit (vem är det som läcker?) ska det finnas en uppgörelse mellan Juholt och VU som går ut på att VU i går deklarerade sitt förtroende för Juholt som i dag ska ha sovit på saken och i sin insiktsfullhet landat i att det är klokast att stiga åt sidan. Vid gårdagens möte ska Juholt dessutom ha velat sparka sin ekonomisk-politiske talesman Tommy Waidelich för att rädda sitt eget skinn...
Hela den här historien är anmärkningsvärd ur så många hänseenden. Daltandet med någon som så uppenbart inte är rätt man på rätt stol är häpnadsväckande (dessvärre inte ovanligt har jag insett på äldre dar). Kejsaren är naken men ingen törs tillstå faktum. Tassandet kring Juholts grandiosa person har varit löjeväckande. Samtidigt är det naivt att tro att Socialdemokraternas kris enbart handlar om en person. Krisen är långt mer djupbottnad och handlar primärt om en oförmåga att navigera i en föränderlig värld där gamla sanningar och föreställningar behöver omprövas.
I dag är också en dag att minnas Fadime och hedersvåldet som fortsatt pågår i Sverige. I går hörde jag någon radion som sade att hedersvåld är som allt patriarkalt våld och därför inryms under mäns "generella" våld mot kvinnor. Att tala om hedersvåld är att lägga skulden på invandrarna, menade debattören. Inget kunde vara mer fel. Hedersvåld handlar om våld i enlighet med en kultur, herr Svenssons våld mot fru Svensson strider däremot djupt mot den svenska kulturen. Det förstnämnda subventioneras, upphöjs och inkluderar många människor förutom den enskilde förövaren, det sistnämnda väcker avsky och skam varför det döljs så långt som möjligt. Dessutom är det inte att lägga skulden på "invandrarna" överlag, däremot är det att lägga skulden på de enskilda invandrare som gör det. Varför kan man inte göra det när det är dem som bär ansvar för sina handlingar?
Och till sist, när jag inte dansat balett (ja, jag har börjat igen efter tio års vila!), längtat till Paris och suktat efter skira tyger har jag varit medförfattare och redaktör för en spännande debattbok om trygghet på arbetsmarknaden. Boken heter "Jobben kommer och går - behovet av trygghet består" och lanseras vid ett seminarium den 2 februari. Intresserade kan anmäla sig till bokförlaget, inbjudan finns här och boken kan från och med månadsskiftet bland annat köpas hos Bokus.
Till sist kan jag inte låta bli att rekommendera denna träffsäkra krönika om politik och stil som finns i dagens SvD. "När allt kommer omkring känns det ju också mer nyttigt för en politiker att ha en känsla för kläders makt än att tycka det är roligt att sparka på en boll." Kunde inte sagt det bättre själv, trevlig helg!
fredag 20 januari 2012
"Partiet är i en svår sits, inte jag"
Så sade Håkan Juholt i morse när han anlände till Sveavägen för VU-mötets andra dag. Enligt honom själv är det den politiska inriktningen som står i fokus, enligt Sven Erik Österberg är det inte riktigt enbart så. Förnekelse, verklighetsflykt, ren och skär arrogans? Jag undrar alltmer om Håkan Juholt inte har någon mamma, vän (eller vad hände med kulbon?) som bryr sig om honom?
Socialdemokraterna vs. Håkan Juholt börjar alltmer likna ett destruktivt förhållande. Ett förhållande där förtroendet egentligen runnit ut men där part X gång på gång förkunnar att en bättring är i sikte. Ett förhållande där part Y utsätter sig själv för allvarligt självskadebeteende i sin rädsla för vad som annars ska hända. Att Juholt tycks sitta kvar även efter denna veckas orkan ter sig ytterst märkligt för ett parti vars hela historia bygger på en nästan abnorm hunger efter makt.
Politik handlar om makt och för att kunna vinna makten måste väljarnas förtroende vinnas i val och förvaltas däremellan. Följdfrågan är om S inte längre vill vinna val? För om man vill det bör man snabbt som ögat dra bort plåstret, avsluta den destruktiva relationen och se sig om efter något nytt. För nej, han kommer inte att ändra sig den här gången heller.
Socialdemokraterna vs. Håkan Juholt börjar alltmer likna ett destruktivt förhållande. Ett förhållande där förtroendet egentligen runnit ut men där part X gång på gång förkunnar att en bättring är i sikte. Ett förhållande där part Y utsätter sig själv för allvarligt självskadebeteende i sin rädsla för vad som annars ska hända. Att Juholt tycks sitta kvar även efter denna veckas orkan ter sig ytterst märkligt för ett parti vars hela historia bygger på en nästan abnorm hunger efter makt.
Politik handlar om makt och för att kunna vinna makten måste väljarnas förtroende vinnas i val och förvaltas däremellan. Följdfrågan är om S inte längre vill vinna val? För om man vill det bör man snabbt som ögat dra bort plåstret, avsluta den destruktiva relationen och se sig om efter något nytt. För nej, han kommer inte att ändra sig den här gången heller.
onsdag 18 januari 2012
Dagens partiledardebatt och allas vår Juholt
Jag kan för mitt liv inte förstå hur det kan komma sig att ingen räddar Socialdemokraterna och Juholt från Juholt? Jag vet inte heller hur det kan komma sig att tålamodet inte tryter mer, snabbare, bredare? Varför är överseendet så stort med en person som så uppenbart hamnat på fel stol?
Har följt partiledardebatten nu på förmiddagen och skrivit en kort analys i Aftonbladet som kan läsas här. Min huvudpoäng är att avsaknaden av opposition är skadlig inte bara för Socialdemokraterna utan också för den politiska dynamiken och reformutvecklingen. För allvarligt talat, lyssnar någon på Juholt längre? Spelar det någon roll om han ljuger, talar sanning, eller är "medvetet drastisk"?
Har följt partiledardebatten nu på förmiddagen och skrivit en kort analys i Aftonbladet som kan läsas här. Min huvudpoäng är att avsaknaden av opposition är skadlig inte bara för Socialdemokraterna utan också för den politiska dynamiken och reformutvecklingen. För allvarligt talat, lyssnar någon på Juholt längre? Spelar det någon roll om han ljuger, talar sanning, eller är "medvetet drastisk"?
torsdag 12 januari 2012
Varför ska de bestämma om de är precis som vi?
Det jobbiga med att skriva varje dag är att det älskade skrivandet blir en plikt, inte ett nöje. Det bra med att skriva varje dag är att det blir gjort.
Men, men. Häromdagen gjorde Svenskan en ambitiös sammanställning av statsrådens väg till makten. Det var ganska skrämmande läsning, många statsråd saknar såväl studier som ren arbetslivserfarenhet. I andra länder, precis som förr i världen också i Sverige, var statsråden desto mer välutbildade. I länder som USA och Frankrike är det fortfarande otänkbart att presidenten saknar examen från något framstående universitet. Där hade det varit en omöjlighet att ha en finansminister med oavslutade gymnasiestudier och underkänt i matte (Bosse Ringholm) eller en justitieminister utan varken avslutad examen eller juristexamen (Beatrice Ask). Men det är inte bara bristen på universitetspoäng som särskiljer våra politiker från andras, också det faktum att ytterst få kommer från näringslivet eller ens försörjt sig på annat vis än via politiken är anmärkningsvärt. Som om politiska uppdrag ska ses som lukrativa karriärvägar för den som varken har examen eller som orkar ta sig ett ordentligt arbete! Som om politiska uppdrag inte handlar om förtroende, något som bekant ska vårdas och inte tas för givet.
I Sverige, landet där elitism är fulare än lättja, vill vi gärna att såväl kung och monarki, som statsminister och statsråd, ska vara så lika gemene man som möjligt. Vad gäller monarkin är problematiken uppenbar; monarkin bygger på upphöjdhet, det är på så vis som dess existensberättigande legitimeras. Ju folkligare monarkin blir desto mindre anledning att fortsätta ha den. För varför ska jag betala för att någon annan, som inte ens längre i teorin särskiljer sig från mig, ska köpa sig Chaneldräkter på mina pengar? Under det gångna året har dubbelmoralen visats tydligt; å ena sidan förväntar vi oss att kungafamiljen ska leva som folk gör mest (det svenska kungahuset är jämförelsevis fattigt och "oflådigt") men om det skulle visa sig, sant eller ej, att de lever som folk gör mest (tittar på nakna flickor exempelvis) då ska hela institutionen nedmonteras.
Samma sak med politikerna. Statsministern och finansministern profilerar sig gärna som folkligheten personifierade, kanske för att de är så men kanske för att de tror att de måste vara så. Men om politiker är som folk är mest, om de är outbildade och utan förankring i verkligheten (ja, paradox igen) varför ska de då få bestämma över våra liv som om de visste bättre? Skulle du låta en slumpvis person på gatan bestämma över hur du delar din föräldraledighet, vad dina barn ska studera, hur du ska leva ditt liv överlag? Nja, sannolikt inte. Ändå har svensk politik grundat sig på föreställningen om politikens oändliga möjligheter och rätt att tillrättalägga vanliga människors liv. Men på vilka meriter?
En annan sak som jag påtalat många gånger under det gångna året rör regeringens generellt låga profil. Jag skrev om saken senast i Aftonbladet den 30 december och i veckan hade DN en läsvärd ledare på samma tema. Som konstaterades där, och som jag åter konstaterar, hade regeringens låga profil varit oproblematisk om den varit en konsekvens av en genomtänkt politik med ideologiskt syfte att flytta mer makt åt medborgarna. Dessvärre är det lite som tyder på att så skulle vara fallet.
Också anmärkningsvärd är denna artikel författad av två MUF-styrelseledamöter som bland annat slår fast att: "
Men, men. Häromdagen gjorde Svenskan en ambitiös sammanställning av statsrådens väg till makten. Det var ganska skrämmande läsning, många statsråd saknar såväl studier som ren arbetslivserfarenhet. I andra länder, precis som förr i världen också i Sverige, var statsråden desto mer välutbildade. I länder som USA och Frankrike är det fortfarande otänkbart att presidenten saknar examen från något framstående universitet. Där hade det varit en omöjlighet att ha en finansminister med oavslutade gymnasiestudier och underkänt i matte (Bosse Ringholm) eller en justitieminister utan varken avslutad examen eller juristexamen (Beatrice Ask). Men det är inte bara bristen på universitetspoäng som särskiljer våra politiker från andras, också det faktum att ytterst få kommer från näringslivet eller ens försörjt sig på annat vis än via politiken är anmärkningsvärt. Som om politiska uppdrag ska ses som lukrativa karriärvägar för den som varken har examen eller som orkar ta sig ett ordentligt arbete! Som om politiska uppdrag inte handlar om förtroende, något som bekant ska vårdas och inte tas för givet.
I Sverige, landet där elitism är fulare än lättja, vill vi gärna att såväl kung och monarki, som statsminister och statsråd, ska vara så lika gemene man som möjligt. Vad gäller monarkin är problematiken uppenbar; monarkin bygger på upphöjdhet, det är på så vis som dess existensberättigande legitimeras. Ju folkligare monarkin blir desto mindre anledning att fortsätta ha den. För varför ska jag betala för att någon annan, som inte ens längre i teorin särskiljer sig från mig, ska köpa sig Chaneldräkter på mina pengar? Under det gångna året har dubbelmoralen visats tydligt; å ena sidan förväntar vi oss att kungafamiljen ska leva som folk gör mest (det svenska kungahuset är jämförelsevis fattigt och "oflådigt") men om det skulle visa sig, sant eller ej, att de lever som folk gör mest (tittar på nakna flickor exempelvis) då ska hela institutionen nedmonteras.
Samma sak med politikerna. Statsministern och finansministern profilerar sig gärna som folkligheten personifierade, kanske för att de är så men kanske för att de tror att de måste vara så. Men om politiker är som folk är mest, om de är outbildade och utan förankring i verkligheten (ja, paradox igen) varför ska de då få bestämma över våra liv som om de visste bättre? Skulle du låta en slumpvis person på gatan bestämma över hur du delar din föräldraledighet, vad dina barn ska studera, hur du ska leva ditt liv överlag? Nja, sannolikt inte. Ändå har svensk politik grundat sig på föreställningen om politikens oändliga möjligheter och rätt att tillrättalägga vanliga människors liv. Men på vilka meriter?
En annan sak som jag påtalat många gånger under det gångna året rör regeringens generellt låga profil. Jag skrev om saken senast i Aftonbladet den 30 december och i veckan hade DN en läsvärd ledare på samma tema. Som konstaterades där, och som jag åter konstaterar, hade regeringens låga profil varit oproblematisk om den varit en konsekvens av en genomtänkt politik med ideologiskt syfte att flytta mer makt åt medborgarna. Dessvärre är det lite som tyder på att så skulle vara fallet.
Också anmärkningsvärd är denna artikel författad av två MUF-styrelseledamöter som bland annat slår fast att: "
onsdag 4 januari 2012
Kanske årets bästa artikel
Inte ofta blir man så så översvallande lycklig av en artikel som av denna slagkraftiga text med rubriken "När ska det röda rinna av kulturens fana?" skriven av Bengt Ohlsson i DN i dag. En sådan där text som man innerligt önskar att man själv skrivit. Briljant helt enkelt, så missa inte!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)