lördag 10 augusti 2013
Beroende av familjen? Nej, tack!
I dagens krönika i Skånskan skriver jag det bakvända i vårt samhälle som resulterat i att det är ok att vara beroende av staten men inte av sina medmänniskor. Det där med beroende är intressant överlag i en tid när vi bombarderas av budskap om oberoendets vinst. Jag tror att det är en förlust och ett tecken på fattigdom att rädslan för närhet tillåtits bli normaltillstånd. Läs gärna och tyck till!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Vi levde i grupper på 100-150 personer från början före jordbrukssamhällets intåg. Vi var beroende av varann, på liv och död. Grupperna fanns av en orsak. Det fanns många nära och intima band mellan många olika människor där. Det ligger i vår natur att vara nära andra.. om det är av "äkta"/naturliga orsaker. Vi hjälptes åt med mat, barnuppfostran, utbildning, tog hand om varandras barn, hjälpte de äldre osv. Alla hade nåt att ge tillbaka. En mix av människor i alla åldrar. Samtidigt fick vi en direkt koppling till naturen. och ett samspel med den.
SvaraRaderaDetta är vårt ursprung och vi är anpassade för det livet. Men inte mycket av det finns kvar idag. Det mesta har blivit reducerat till urvattnade substitut tyvärr. Som du dessutom nu måste köpa för pengar på ena eller andra sättet. Diverse centraliserade statliga institutioner har tagit över rollerna som gruppen tidigare hade. Problemet med centralisering är dock som vanligt avståndet (och OT i detta fall, stor energiåtgång och komplexitet). Man tappar oftast den naturliga mänskliga kopplingen från båda håll i det läget, både mentalt och fysiskt.
Att då förespråka att man ska gå ännu längre och ersätta även detta lilla sista fragment som fortfarande finns kvar av den naturliga gruppen, den närmaste familjen, med någon centraliserad statlig institution, leder bara ännu längre in på fel spårt. Det är sorglig. Ett tecken på hur desillusionerade människor blivit i sina liv.
Vad handlar livet om egentligen? Sitta och beställa grejer framför datorn? Shoppa modekläder och leva upp till någon bild man sett i en kändistidning? Att köpa sig nån annans definition av ett liv.. som man sett i en möbelkatalog? Människan har blivit reducerad till nån sorts zombieliknande konsumtionsvarelse helt utan egen vilja eller drift att skapa nåt bättre.
Det är hemskt. För det enda som kan ge nån mening är att sträva efter nåt bortom en själv. Något som är större än en själv. Men på sin höjd kanske man gör karriär så att man kan konsumera ännu mer skit. Verka i sin egen lilla egovärld. Men det är tyvärr receptet på tomhet i slutändan.
Seriöst.. är det detta som ska motivera ungdomar? Är det detta som ska få unga att känna motivation att sitta inlåsta i skolan i 15-20år och lära sig mer eller mindre irrelevanta kunskaper som de till stora delar aldrig kommer få nytta av.. och samtidigt formas efter regler som andra med sina intressen tagit fram i egna syften? ..för att i slutändan kanske ändå inte ens få ett jobb värt namnet? Jag tror många ungdomar nånstans innerst inne känner detta.. men kanske sällan kan sätta ord på det. Det manifesterar sig istället som allmän skoltrötthet tex. Eventuellt ställer en institution nån sjukdomsdiagnos på beteendet. Ett beteenden som förmodligen bara är en helt naturlig reaktion på orimliga omständigheter.
Att sen familjen kanske på vissa sätt upplevts som begränsande i modern tid beror knappast på familjen i sig.. utan på samhällets utformning i övrigt. Det är inte normalt att
befinna sig mer eller mindre isolerad i en skokartong i en betongdjungel stora delar av dygnet med massa anonyma människor runt omkring och titta på dokusåpor eller annan TV-skit.. eller ta hand om barn i den miljön. Klart det kan kännas instängt... men det beror inte på familjen i sig, utan på att hela den naturliga miljön runt omkring, både den fysiska och sociala, är borta. Klart man kan känna sig instängd då.. begränsad.. osv. Man kan inte gå utanför dörren utan att hamna på en asfalterad bilväg. Dina vänner bor längre bort, dina föräldrar och övriga familj nån annanstans, barnen är på dagis eller i skolan på ett 3:e ställe osv, ersatta av folk du varken känner eller får någon naturlig koppling till. Eventuellt blir det lite tid över att träffa de andra ibland. Men inte på ett naturligt sätt utan som någon sorts planerad aktivitet. Det är inte normalt. Bor man på landet istället o andra sidan, så finns det inte en käft i närheten, alls (dock är miljön mycket bättre). Ingenting finns i närheten. Det är inte heller normalt.
SvaraRaderaDet är dags att vända detta för just nu är hela västvärlden påväg i precis samma riktning som Romarriket. Förändringen måste dock komma från folk själva, i deras egna liv. Vi har upprätthållit systemet själva. Vi snackar inga små eller enkla förändringar. Så det är lika bra att börja med en gång :)
Den förfärande politiska styrningen av föräldrar och barn sker genom höga skatter (69% enl Swedbank) och riktade subventioner. Anpassar man sig inte till styrningen, lämnar barnen till nära gratis dagis för att ta ett jobb utanför hemmet, försätts man i ekonomisk misär (prof. Bo Södersten). Detta är klart i konflikt med flera mänskliga rättigheter - art 8, art 2 i Europakonventionen t ex. Eftersom sådana politiska övergrepp är genanta, har socialisterna försvarat och dolt dem genom en intensiv propaganda: JÄMSTÄLLDHET, GENUS, BARNETS BÄSTA .... Nomenklaturan i politik och media - bestående av folk som gynnas av systemet - hänger på, vilket bl a innebär ett förträngande av alla negativa konsekvenser av systemet. Fysisk och psykisk sjuklighet, rekord-VABbande, oro i skolorna, usla relationer barn-föräldrar: En oerhörd förlust av mänskliga värden! Vi är tacksamma, att personer med perspektiv från andra länder genomskådar systemet och indoktrineringen i vårt land, och vågar formulera sig, som här Alice Teodorescu. KRISTER PETTERSSON, FAMILJEKAMPANJEN
SvaraRadera