söndag 14 oktober 2012
Kommunismen i praktiken
I min senaste kolumn i VT skriver jag på tema kommunism och den oroväckande inställningen till dess brott i allmänhet.
onsdag 3 oktober 2012
Ikea och Migrationsverket, vad gör ni?
Det är något djupt osympatiskt med människor som säger en sak men gör en annan. Lika osympatiskt är det med aktörer som är så förblindade av sitt hyckleri att de tappar kompassen också när navigeringen blir nödvändig för fortsatt existens. Uppgifterna kring Ikeas "kreativa" marknadsföring är föga smickrande. Men inte för att Ikea har ett politiskt ansvar utan för att man byggt ett varumärke som bygger på att ta ansvar.
Ikea är en kommersiell aktör. Ikea har en uppgift - att gå med vinst. För att så ska kunna ske måste produkter utvecklas, produkter marknadsföras och produkter säljas. Det är detta som utgör Ikeas ansvar, precis som alla andra företags. Ikea har dock valt att gå ett steg längre och skapa sig ett varumärke som med all tydlighet signalerar att man vill ta ett socialt ansvar. I en kampanj för några år sedan lanserades konceptet "demokratisk design". Det är i denna kontext som de bortretuscherade kvinnorna i den saudiska katalogen ska ses.
”Ikea är ett kommersiellt företag som är politiskt och religiöst oberoende och Ikeas varumärke ska inte användas för politiska syften” sa Sara Carlsson, pressansvarig på Ikea, förra veckan i samband med att Ikea i Ryssland tog bort ett tävlingsbidrag till en reklamkampanj som avbildade kunder iförda masker som förde tankarna till de fängslade dissidenterna i performancegruppen Pussy Riot.
Att ta bort kvinnor i den saudiska katalogen är ett politiskt ställningstagande i ett land där kvinnor bortretuscheras i vardagen. Det är fråga om en aktiv handling samtidigt som man väljer att hänvisa till någon slags neutralitet. I praktiken existerar neutraliteten sällan, historien - inte minst den svenska - visar konsekvent på neutralitetsbegreppets inkonsekvens. Att inte ta politisk ställning hade varit att distribuera samma katalog över hela världen. Att retuschera och cementera kvinnoförtryck är dess motsats.
Min poäng är alltså att Ikea visserligen i egenskap av kommersiell aktör inte ska åläggas något politiskt eller socialt ansvar men att samma Ikea i egenskap av aktör som skapat sig ett varumärke som bygger på bombastiska värderingar nog gör bäst i att leva som man lär.
Det var det ena. Det andra som slagit mig den senaste tiden rör Migrationsverkets hantering av en rad ärenden som fått stor medial uppmärksamhet. Man ska komma ihåg att Migrationsverket handlägger ett stort antal ärenden varje vecka och att ytterst få blir mediestormar. Men på sistone har det ändå rört sig om så pass många historier att det fått mig att fundera. Är Migrationsverkets handläggare så osedvanligt inkompetenta att de inte förmår fatta korrekta beslut utan extern granskning eller är systemet så urholkat att det räcker med några dagars mediadrev för att myndigheten ska backa från sina egna beslut till följd av rädsla? Oavsett svar på den frågan är det uppenbart oacceptabelt att det går till på det här viset. Det är en förutsättning för rättssäkerheten att besluten är så välförankrade i rådande lagstiftning att den här sortens omarbetanden och tillbakadraganden endast ska kunna ske i ytterst extraordinära fall. Med tanke på antalet fall kan det knappast anses råda en sådan extraordinär situation.
Och så till sist, ögongodis a la min favorit.
Ikea är en kommersiell aktör. Ikea har en uppgift - att gå med vinst. För att så ska kunna ske måste produkter utvecklas, produkter marknadsföras och produkter säljas. Det är detta som utgör Ikeas ansvar, precis som alla andra företags. Ikea har dock valt att gå ett steg längre och skapa sig ett varumärke som med all tydlighet signalerar att man vill ta ett socialt ansvar. I en kampanj för några år sedan lanserades konceptet "demokratisk design". Det är i denna kontext som de bortretuscherade kvinnorna i den saudiska katalogen ska ses.
”Ikea är ett kommersiellt företag som är politiskt och religiöst oberoende och Ikeas varumärke ska inte användas för politiska syften” sa Sara Carlsson, pressansvarig på Ikea, förra veckan i samband med att Ikea i Ryssland tog bort ett tävlingsbidrag till en reklamkampanj som avbildade kunder iförda masker som förde tankarna till de fängslade dissidenterna i performancegruppen Pussy Riot.
Att ta bort kvinnor i den saudiska katalogen är ett politiskt ställningstagande i ett land där kvinnor bortretuscheras i vardagen. Det är fråga om en aktiv handling samtidigt som man väljer att hänvisa till någon slags neutralitet. I praktiken existerar neutraliteten sällan, historien - inte minst den svenska - visar konsekvent på neutralitetsbegreppets inkonsekvens. Att inte ta politisk ställning hade varit att distribuera samma katalog över hela världen. Att retuschera och cementera kvinnoförtryck är dess motsats.
Min poäng är alltså att Ikea visserligen i egenskap av kommersiell aktör inte ska åläggas något politiskt eller socialt ansvar men att samma Ikea i egenskap av aktör som skapat sig ett varumärke som bygger på bombastiska värderingar nog gör bäst i att leva som man lär.
Det var det ena. Det andra som slagit mig den senaste tiden rör Migrationsverkets hantering av en rad ärenden som fått stor medial uppmärksamhet. Man ska komma ihåg att Migrationsverket handlägger ett stort antal ärenden varje vecka och att ytterst få blir mediestormar. Men på sistone har det ändå rört sig om så pass många historier att det fått mig att fundera. Är Migrationsverkets handläggare så osedvanligt inkompetenta att de inte förmår fatta korrekta beslut utan extern granskning eller är systemet så urholkat att det räcker med några dagars mediadrev för att myndigheten ska backa från sina egna beslut till följd av rädsla? Oavsett svar på den frågan är det uppenbart oacceptabelt att det går till på det här viset. Det är en förutsättning för rättssäkerheten att besluten är så välförankrade i rådande lagstiftning att den här sortens omarbetanden och tillbakadraganden endast ska kunna ske i ytterst extraordinära fall. Med tanke på antalet fall kan det knappast anses råda en sådan extraordinär situation.
Och så till sist, ögongodis a la min favorit.
tisdag 25 september 2012
"Tintingate", censurpanik och lära av historien
Hade jag druckit kaffe hade jag sannolikt satt det i halsen i morse när jag läste om Kulturhuset "konstnärlige ledare" Behrang Miris kreativa idé att kasta ut alla Tintinböcker då bilden de förmedlar av "exempelvis afrikaner är afrofobisk.
Afrikaner är lite dumma medan araber sitter på flygande mattor och
turkar röker vattenpipor." Det är alltid lika skrämmande med människor som använder sig av demokratiska verktyg i syfte att strypa demokratin.
Det är inte första gången i historien som böcker som inte passar samtiden ska rensas ut. Bevekelsegrunderna må ha skiftat men konsekvensen av handlingen har alltid blivit lika fel. Fast för att förstå det måste man kunna sätta saker i ett historiskt sammanhang. Men vänta nu, hur ska man kunna sätta omständigheter i en kontext, hur ska man kunna lära av historien om historien förnekas, suddas ut, görs om och censureras? Den kollektiva erfarenhet som historien härbärgerar är till för att vi ska minnas och bättre förstå vad som är rätt och fel. Om felen suddas ut, hur ska vi då lära oss vad som är rätt?
Att tro att det dåliga historien bär på försvinner bara för att det förnekas är inte bara naivt, det är rent av korkat. Att Kulturhuset under dagen backade innebär att just denna dumhet blockerats, dessvärre är skadan ur många avseenden redan skedd - för vad har en person som ens kommer på tanken att agera såhär för omdöme överlag, vad har han för inställning generellt när det kommer till andra känsliga frågor och hur ser hans mandat ut?
Ur detta perspektiv ska också den senaste tidens upprörda känslor kring den barnbok som har illustrationer av ett färgat barn skådas. Precis som i jämställdhetsdebatten finns en märklig föreställning om att olikheten ska stävjas istället för att inse att jämlikheten förutsätter olikhet som i ett jämlikt samhälle är lika mycket värd. Vi är alltså jämlika trots vår olikhet.
Men sorgligast är ändå att ytterligare en dag går till historien som en dag som handlat om en seriefigur i ett historiskt Kongo istället för som en dag då vi upprörts över samtidens reella övergrepp. Snacka om storm i en fingerborg!
Det är inte första gången i historien som böcker som inte passar samtiden ska rensas ut. Bevekelsegrunderna må ha skiftat men konsekvensen av handlingen har alltid blivit lika fel. Fast för att förstå det måste man kunna sätta saker i ett historiskt sammanhang. Men vänta nu, hur ska man kunna sätta omständigheter i en kontext, hur ska man kunna lära av historien om historien förnekas, suddas ut, görs om och censureras? Den kollektiva erfarenhet som historien härbärgerar är till för att vi ska minnas och bättre förstå vad som är rätt och fel. Om felen suddas ut, hur ska vi då lära oss vad som är rätt?
Att tro att det dåliga historien bär på försvinner bara för att det förnekas är inte bara naivt, det är rent av korkat. Att Kulturhuset under dagen backade innebär att just denna dumhet blockerats, dessvärre är skadan ur många avseenden redan skedd - för vad har en person som ens kommer på tanken att agera såhär för omdöme överlag, vad har han för inställning generellt när det kommer till andra känsliga frågor och hur ser hans mandat ut?
Ur detta perspektiv ska också den senaste tidens upprörda känslor kring den barnbok som har illustrationer av ett färgat barn skådas. Precis som i jämställdhetsdebatten finns en märklig föreställning om att olikheten ska stävjas istället för att inse att jämlikheten förutsätter olikhet som i ett jämlikt samhälle är lika mycket värd. Vi är alltså jämlika trots vår olikhet.
Men sorgligast är ändå att ytterligare en dag går till historien som en dag som handlat om en seriefigur i ett historiskt Kongo istället för som en dag då vi upprörts över samtidens reella övergrepp. Snacka om storm i en fingerborg!
onsdag 19 september 2012
"Nordegren och Epstein" och riksdagens öppnande år 2012
I går var jag med i P1 programmet "Nordegren och Epstein" och kommenterade riksdagens högtidliga öppnande, stil och politik i allmänhet riksdagsledamöternas kläder i synnerhet tillsammans med trevliga Laura Luna. Inslaget går att höras här
Överlag kan jag konstatera en sak; tack och lov för prinsessornas outfits, lyfte hela tillställningen flera dimensioner. Propert, elegant och inte det minsta tråkigt, med andra ord helt rätt för sammanhanget då den demokratiska institutionen förtjänar att hedras!
Vad beträffar Fredrik Reinfeldts regeringsförklaring kan man konstatera att den röda tråden i Reinfeldts tidigare regeringsförklaringar varit ansvar. I förra årets regeringsförklaring upprepade statsministern det retoriska mantrat ”tid för ansvar” (ordet “ansvar” nämndes 26 gånger). Då var fokus på minskat reformutrymme till följd av den ekonomiska krisens härjningar. I dag upprepades istället ”så vi investerar i Sverige” efter varje framlagt förslag (ordet “investera” användes 17 gånger).
Det står med andra ord klart att Reinfeldt vill markera, inte minst till följd av en latent kritik bland borgerliga väljare, att framtiden bjuder på en mer offensiv politik där satsningar och investeringar görs till honnörsord. Att vi befinner oss halvvägs in i mandatperioden och att melodin de kommande åren kommer vara fler satsningar står klart. Ända saknar jag de där satsningarna som skulle vara ideologiskt omvälvande men inte särskilt kostsamma. Till dessa hör en bortplockad värnskatt och en grundlig reform av LAS. Hoppas går ju!
Vad beträffar Fredrik Reinfeldts regeringsförklaring kan man konstatera att den röda tråden i Reinfeldts tidigare regeringsförklaringar varit ansvar. I förra årets regeringsförklaring upprepade statsministern det retoriska mantrat ”tid för ansvar” (ordet “ansvar” nämndes 26 gånger). Då var fokus på minskat reformutrymme till följd av den ekonomiska krisens härjningar. I dag upprepades istället ”så vi investerar i Sverige” efter varje framlagt förslag (ordet “investera” användes 17 gånger).
Det står med andra ord klart att Reinfeldt vill markera, inte minst till följd av en latent kritik bland borgerliga väljare, att framtiden bjuder på en mer offensiv politik där satsningar och investeringar görs till honnörsord. Att vi befinner oss halvvägs in i mandatperioden och att melodin de kommande åren kommer vara fler satsningar står klart. Ända saknar jag de där satsningarna som skulle vara ideologiskt omvälvande men inte särskilt kostsamma. Till dessa hör en bortplockad värnskatt och en grundlig reform av LAS. Hoppas går ju!
måndag 17 september 2012
Riksdagens öppnande, några snackisar (bla "hen"), mode och politik
Det var länge sedan jag skrev, livet kommer ständigt emellan. Jobb varvas med återupptagna balettklasser och kvällskursen i romanskrivande - i höst ska bokidén som jag burit på i många år präntas ner och kanske, kanske att en stor dröm med tiden kan slå in.
Nog om det! Finns många politiska trådar jag skulle vilja kommentera men det kommer dessvärre inte hinnas med i kväll. Allt från frisläppandet av journalisterna där den samlade journalistkårens bristande förmåga att å ena sidan kritiskt granska deras förehavanden och incitament och å andra sidan samtidigt andas ut å deras vägnar. Det låter kanske tjatigt, men för någon som jag som tvingades att som liten köa för bröd i en av kommunismens mest perverterade stater är det lätt provocerande när människor som haft privilegiet att växa upp i demokrati också med historiens efterklokhet ägnar sig åt att idealisera barbarismen som vi tvingades uthärda.
En annan iakttagelse jag gjort under de senaste veckorna rör nyansförskjutningen i integrations- och flyktingdebatten. Expressens Anna Dahlberg skrev för några veckor sedan en mycket tänkvärd artikel (för två år sedan hade en liknande publicering varit otänkbar) på temat och jag är beredd att hålla med henne i varenda del. Om Sverige ska kunna fortsätta att vara ett land som välkomnar människor på flykt, eller för den delen människor som önskar ge sina barn en bättre tillvaro än de själva hade, måste delar av systemet reformeras. De politiska hinder som tvingar och möjliggör utanförskap måste rivas ner, något som enbart låter sig göras på politisk väg. Bland annat måste arbetsrätten reformeras och ingångslönerna sänkas. Välfärdsstaten kommer annars att rämna under den egna tyngden när färre ska försörja fler. Den som värnar en fortsatt human linje inser att den aktuella konstruktionen är ohållbar. Personligen tror jag att integrationsfrågorna kommer att bli större i nästa val än vad många tror, eller vill tro.
Och sen till "hen"- denna storm i en fingerborg. Jag skulle ha duellerat DN:s påstådda hen-förbud i Debatt förra veckan men dessvärre blev diskussionen inställd. Jag hann dock skissa på en rad argument som i sin korthet går ut på det pikanta i att motståndare av sociala konstruktioner (de påstår ju att våra två kön är exempel på sådana konstruktioner) ägnar sig att på allvar skapa en social konstruktion av sällan skådat slag.
Att det i lagtexter eller andra dokument ibland skulle vara praktiskt med ett tredje pronomen har jag inget emot. Inte heller att transsexuella människor med oklar könstillhörighet skulle känna sig bekvämare under hen-kategorin. Det som däremot provocerar är den politiska målsättningen som är grunden för debatten. Målsättningen att bryta ner de så kallade könsstereotypa rollerna.
Det råder inga tvivel om att det finns föreställningar om kvinnligt och manligt som kan uppfattas som hämmande. Men väsentligt är också att då våga fråga sig vad det är som gör att något uppfattas som hämmande. Jag tror att det till stor del handlar om hur man väljer att värdera det ena över det andra; i ett samhälle där många kvinnor tror att de förväntas vilja göra karriär (traditionellt manligt) till vilket pris som helst är det inte konstigt att valet att prioritera familjen (traditionellt kvinnligt) ses som mindre eftersträvansvärt. I Sverige är det fult att vara vara mamma, i andra länder har mamman alltid sista ordet. Inget är mer rätt eller fel, jag försöker bara påvisa att det alltid handlar om hur man värderar utifrån sina värderingar.
De som förespråkar "hen" anför ofta att syftet är att befria människor från oket att definiera sig som kvinna/man. Ändå är det allt som oftast exakt samma personer som skriker högst för kvotering. Märkligt? Ja, eftersom kvoteringsidén bygger på föreställningen om att det är oproblematiskt att reducera individer till representanter för grupper, i detta fall ett kön.
Jag kan hålla på länge till. Dock ska jag avslutningsvis konstatera att forskningen visar att barn uppvisar könsskillnader i fråga om aggressivitet före den ålder då de kan sätta rätt etikett på andra människors kön alternativt sortera bilder utifrån kön. Barn uppvisar också könstypiskt beteende innan de kan bestämma kön på andra barn. Skillnaderna i val av leksaker, lekar och aggression finns redan vid 2 års ålder trots att barn förmår kategorisera efter kön först efter 3 års ålder. Först i 3 års åldern kan barn sortera bilder av sig själva på ett korrekt sätt.
Man kan också konstatera att det i turkiskan såväl som i finskan finns ett könsneutralt pronomen. Skulle dessa länder ha mindre utvecklade könsstereotyper och i förlängningen en högre grav av jämställdhet? Knappast!
I morgon är det åter dags för riksdagens högtidliga öppnande. Med anledning därav kommer jag att kommenterar såväl Reinfeldts tal som klädnivån (!) i P1 programmet "Nordegren & Epstein" klockan 15.03. Mycket förväntansfull! Återkommer med länk under morgondagen.
Och så till allra sist, en liten stilidé! I dag lanserades "min" Elsa-klänning. Min och min, men jag har haft äran att få fronta den vita varianten på Elsa and me. Smickrande, praktisk till ett bra priser i färgstarka nyanser! Ett modemåste för den som gillar skräddat och som vågar addera en häpnadsväckande brosch och ett par eleganta skor!
Fotograf: Eric Hale
Nog om det! Finns många politiska trådar jag skulle vilja kommentera men det kommer dessvärre inte hinnas med i kväll. Allt från frisläppandet av journalisterna där den samlade journalistkårens bristande förmåga att å ena sidan kritiskt granska deras förehavanden och incitament och å andra sidan samtidigt andas ut å deras vägnar. Det låter kanske tjatigt, men för någon som jag som tvingades att som liten köa för bröd i en av kommunismens mest perverterade stater är det lätt provocerande när människor som haft privilegiet att växa upp i demokrati också med historiens efterklokhet ägnar sig åt att idealisera barbarismen som vi tvingades uthärda.
En annan iakttagelse jag gjort under de senaste veckorna rör nyansförskjutningen i integrations- och flyktingdebatten. Expressens Anna Dahlberg skrev för några veckor sedan en mycket tänkvärd artikel (för två år sedan hade en liknande publicering varit otänkbar) på temat och jag är beredd att hålla med henne i varenda del. Om Sverige ska kunna fortsätta att vara ett land som välkomnar människor på flykt, eller för den delen människor som önskar ge sina barn en bättre tillvaro än de själva hade, måste delar av systemet reformeras. De politiska hinder som tvingar och möjliggör utanförskap måste rivas ner, något som enbart låter sig göras på politisk väg. Bland annat måste arbetsrätten reformeras och ingångslönerna sänkas. Välfärdsstaten kommer annars att rämna under den egna tyngden när färre ska försörja fler. Den som värnar en fortsatt human linje inser att den aktuella konstruktionen är ohållbar. Personligen tror jag att integrationsfrågorna kommer att bli större i nästa val än vad många tror, eller vill tro.
Och sen till "hen"- denna storm i en fingerborg. Jag skulle ha duellerat DN:s påstådda hen-förbud i Debatt förra veckan men dessvärre blev diskussionen inställd. Jag hann dock skissa på en rad argument som i sin korthet går ut på det pikanta i att motståndare av sociala konstruktioner (de påstår ju att våra två kön är exempel på sådana konstruktioner) ägnar sig att på allvar skapa en social konstruktion av sällan skådat slag.
Att det i lagtexter eller andra dokument ibland skulle vara praktiskt med ett tredje pronomen har jag inget emot. Inte heller att transsexuella människor med oklar könstillhörighet skulle känna sig bekvämare under hen-kategorin. Det som däremot provocerar är den politiska målsättningen som är grunden för debatten. Målsättningen att bryta ner de så kallade könsstereotypa rollerna.
Det råder inga tvivel om att det finns föreställningar om kvinnligt och manligt som kan uppfattas som hämmande. Men väsentligt är också att då våga fråga sig vad det är som gör att något uppfattas som hämmande. Jag tror att det till stor del handlar om hur man väljer att värdera det ena över det andra; i ett samhälle där många kvinnor tror att de förväntas vilja göra karriär (traditionellt manligt) till vilket pris som helst är det inte konstigt att valet att prioritera familjen (traditionellt kvinnligt) ses som mindre eftersträvansvärt. I Sverige är det fult att vara vara mamma, i andra länder har mamman alltid sista ordet. Inget är mer rätt eller fel, jag försöker bara påvisa att det alltid handlar om hur man värderar utifrån sina värderingar.
De som förespråkar "hen" anför ofta att syftet är att befria människor från oket att definiera sig som kvinna/man. Ändå är det allt som oftast exakt samma personer som skriker högst för kvotering. Märkligt? Ja, eftersom kvoteringsidén bygger på föreställningen om att det är oproblematiskt att reducera individer till representanter för grupper, i detta fall ett kön.
Jag kan hålla på länge till. Dock ska jag avslutningsvis konstatera att forskningen visar att barn uppvisar könsskillnader i fråga om aggressivitet före den ålder då de kan sätta rätt etikett på andra människors kön alternativt sortera bilder utifrån kön. Barn uppvisar också könstypiskt beteende innan de kan bestämma kön på andra barn. Skillnaderna i val av leksaker, lekar och aggression finns redan vid 2 års ålder trots att barn förmår kategorisera efter kön först efter 3 års ålder. Först i 3 års åldern kan barn sortera bilder av sig själva på ett korrekt sätt.
Man kan också konstatera att det i turkiskan såväl som i finskan finns ett könsneutralt pronomen. Skulle dessa länder ha mindre utvecklade könsstereotyper och i förlängningen en högre grav av jämställdhet? Knappast!
I morgon är det åter dags för riksdagens högtidliga öppnande. Med anledning därav kommer jag att kommenterar såväl Reinfeldts tal som klädnivån (!) i P1 programmet "Nordegren & Epstein" klockan 15.03. Mycket förväntansfull! Återkommer med länk under morgondagen.
Och så till allra sist, en liten stilidé! I dag lanserades "min" Elsa-klänning. Min och min, men jag har haft äran att få fronta den vita varianten på Elsa and me. Smickrande, praktisk till ett bra priser i färgstarka nyanser! Ett modemåste för den som gillar skräddat och som vågar addera en häpnadsväckande brosch och ett par eleganta skor!
Fotograf: Eric Hale
tisdag 14 augusti 2012
Sorglig dag
En dag som denna påminns man om vikten av att berätta för människor hur mycket de betyder, när man minst anar det kan det vara för sent. Hur kan det egentligen komma sig att vi är så duktiga på att berätta hur fantastisk en människa var när den gått bort, när den sanna konsten är att säga det medan den lever?
Mina tankar går i dag till Johnny Munkhammars familj.
Tyvärr är förlusten alltid kärlekens pris.
fredag 10 augusti 2012
Förslösade skattekronor välfärdens död
God morgon!
I dag har jag en kolumn i Västerviks-Tidningen om hur tilltron till välfärdsstaten urgröps när de som är satta att förvalta våra surt förvärvade skattekronor och ören ägnar sig åt excesser av Christina Lugnet-slag. Få saker provocerar mig så mycket som människor som tycker sig ha rätt att ha roligt med andra människors pengar. I landet med världens högsta skatter är det vår skyldighet som medborgare att kräva mer!
I dag har jag en kolumn i Västerviks-Tidningen om hur tilltron till välfärdsstaten urgröps när de som är satta att förvalta våra surt förvärvade skattekronor och ören ägnar sig åt excesser av Christina Lugnet-slag. Få saker provocerar mig så mycket som människor som tycker sig ha rätt att ha roligt med andra människors pengar. I landet med världens högsta skatter är det vår skyldighet som medborgare att kräva mer!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)