fredag 6 maj 2011

Feministerna skjuter sig själva i foten

Jag befarade stening och fick dessvärre rätt. Jag talar om Timbros workshop om borgerlig jämställdhet. Jag har varit en hel del i TV på senaste tiden och är ytterst sällan nervös, men i går, i ett rum med nästan enbart kvinnor, kände jag mig osedvanligt skakig. Skälet? Den intolerans som är symptomatisk för kvinnor i grupp. Fråga mig inte varför men av någon anledning är det väldigt svårt för vissa att acceptera att man trots att man har samma kön kan vara av olika uppfattning.

Jag såg mig om i rummet medan jag pratade och kände hur extremt utsatt man är om man är av avvikande åsikt, också bland borgerligt sinnade, så kallade feminister. I min presentation talade jag om varför jag är negativ till kvotering, om kvinnors rätt att få välja själva - och bli respekterade för sina val, och om vikten att inte påstå att man är för valfrihet och sedan tillägga att "det är upp till var och en att bestämma men jag vill inte ha ett samhälle där varannan kvinna är hemma". Inte "jag vill inte ha ett samhälle där varannan kvinna är olycklig/fattig/kriminell" osv, utan problemet rör alltså farhågan för ett samhälle där kvinnor har den dåliga smaken att välja att vara hemma med sina barn.

Mitt anförande väckte heta känslor, något jag vid detta laget vant mig vid. Vad jag aldrig kommer vänja mig vid är kvinnor som inte kan hantera sin egen bristande argumentationsförmåga. Därför gör de sitt yttersta för att avväpna med hjälp av kommentarer som "Men lilla vän" och "Jag vill bara fråga en sak, har du barn eller? Nej, just det". Jag har aldrig varit med om att en man sagt något sådant, men kvinnor sinsemellan spelar visst enligt andra regler.

Det dessa kvinnor inte har kapacitet att begripa är att jag aldrig värderar en annan individs beslut. Jag kan säga att jag skulle välja på ett annat sätt och argumentera för varför, men aldrig att jag skulle nedvärdera en annan för att hennes livsval inte överensstämmer med mina.

Feminister är ett märkligt släkte. De säger sig värna lika rättigheter, men talar ändå inte om humanism framför feminism. De säger sig vara oerhört stolta för den kvinnliga rösträtten och kampen för kvinnors rätt att få bestämma själva över sina egna liv, men bara så länge alla lämnar barnen på dagis (för statens uppfostran är ju såklart bättre) och gör karriär, köper könsneutrala barnkläder och leksaker och suddar ut könsskillnaderna mellan sina barn helt.

Den, särskilt kvinna, som inte delar deras världsbild, som inte ser någon könsmaktsordning - ja mer än den ordning där kvinnor på sitt ytterst sofistikerade vis förtrycker oliktänkande kvinnor - är förrädare, indoktrinerade bimbosar och produkter av ett orättvist samhälle, som de givetvis är för blinda för att förstå.

Men tänk om det inte alls förhåller sig så? Tänk om det är så att kvinnor väljer som de gör för att de lever i en tid där de, rent teoretiskt i varje fall, får välja som de VILL? Eller upphör kvinnor att vara indoktrinerade först den dag när de väljer 50/50 och exakt på det sätt som de allsvetande feministerna önskar?

Man måste vara galen för att resa sig upp i ett rum där merparten på förhand avskyr en och säga så provocerande saker som att kvinnor måste ha rätt att få välja själva. Så långt har jämställdheten gått i Sverige i dag.

8 kommentarer:

  1. Det är inte galenskap. Det är hjältedåd. Fortsätt så Alice. Konsensussamhällen är livsfarliga!

    SvaraRadera
  2. Väl skrivet Alice! Väldigt tråkigt att höra att inte heller borgerliga feminister kan hålla sig från lågskott. De gör ju precis det som de anklagar män för.

    Även om jag inte helt håller med om din analys ang. könsmaktsordningen tycker jag att du ifrågasätter det feministiska perspektivet på ett sunt, välgrundat och välformulerat sätt. Som feminist kan jag tycka att man borde ta chansen att se över sina argument - även om man kommer fram till samma slutsats så är det ju värdefullt att få en seriös utmaning.

    Jag vänder mig emot att feminister buntas ihop med uttrycket "feministerna" eftersom feminister ju finns över hela den politiska skalan och helt saknar någon form av samordning eller ens likriktning. Våra respektive tolkningar av samhällets struktur skiljer sig mycket åt, liksom hur vi skulle vilja att samhället såg ut. Det blir lika konstigt som att bunta ihop muslimer i kategorin "muslimerna".

    Jag tar ditt inlägg som en utmaning att nyansera begreppet feminism och feminist.

    Och en fråga: Menar du att du inte ser något patriarkat? Var går i så fall den geografiska gränsen för detta icke-patriarkala samhälle? Skandinavien? Europa? Eller finns det inget patriarkat alls?

    Jag undrar eftersom det ju är tämligen vedertaget att de flesta kulturer har organiserat sina samhällen efter en patriarkal struktur, där män sitter på den politiska och ekonomiska makten och därmed inflytande över samhällsmedborgarna. Förkastar du det synsättet helt? Och hur förklarar du då de villkor som kvinnor världen över lever i?

    Med vänliga hälsningar,

    Anna

    SvaraRadera
  3. Hej Alice,

    Det var jag som sa på seminariet att jag inte vill ha ett samhälle där var och varannan kvinna inte jobbar. Jag tror att det är oerhört olyckligt för samhället, inte bara för "kvinnosaken". Arbetslinjen är bra och jag tror att det är viktigt att vi håller på den i alla väder. Självklart gör alla sina egna val och har man råd att inte jobba så ska ingen tvinga en att göra det. Jag skulle dock tycka att det vore olyckligt om var och varannan man valde att inte jobba för att de ville vara hemma och spela poker, så det är inte bara fenomenet hemmafru som jag vänder mig emot. Jag tycker att alla som vill ska få ta ett friår eller två, eller fem, om de vill. Dock skulle jag inte vilja att staten uppmuntrade det genom att ge dem rätt till återanställning och ersättning under tiden.

    Förstod jag dig rätt att det är så att du inte förespråkar ersättning till hemmafruar (vårdnadsbidrag, tex), utan bara vill ha en attitydförändring?

    Jag beklagar att du blev dåligt bemött under seminariet och avsett vilka åsikter man har så ska man aldrig behöva bli kallad "lilla vän" .Det är oerhört förnedrande och som kvinna som blivit utsatt för detta av män, kan jag bara säga att vissa inte förstår att de inte lever som de lär. Jag hoppas dock att du inte klumpar ihop alla feminister med dem som beter sig illa, för vi är många som kämpar för att komma bort från härskartekniker och förnedrande kommentarer.

    Hanna

    SvaraRadera
  4. Tack @Vibeke! Men att i en demokrati uttrycka sin mening borde knappast ses som något hjältedåd. Dessvärre leder trångsyntheten som präglar jämställdhetsdebatten till tystnad vilket i sin tur är farligt för hela idén. Det är synd!

    Tack @Anna! Det gläder mig att du uppskattar mina tankar även om du inte delar min utgångspunkt rörande könsmaktsordningen. Och det är just så det ska vara! Det är genom att lyssna och pröva våra argument som vi kan nå en bättre lösning. I dag ägnar vi oss dessvärre åt att tysta varandra. Det leder enligt min mening till att de problem som finns, men som vi tror beror på olika saker, kommer att kvarstå och kanske fördjupas.

    Givetvis ska man passa sig för att kollektivisera också feminister. Ändå kan jag önska att fler som kallade sig för feminister offentligt vågade ta avstånd från de "dåliga", intoleranta och destruktiva feministerna. Jag känner att epitet behöver återerövras för att inte bli irrelevant och bekräfta den negativa bild som många har. Under tiden fortsätter jag att kalla mig för humanist istället.

    Så till din fråga. Jag har vid flera tillfällen uttryckt stor besvikelse över att de, enligt min mening, verkliga jämställdhetsproblemen hamnar i skymundan. Till dessa hör i första hand ofriheten och fattigdomen som drabbar många kvinnor i olika länder i världen. Ihop med religiöst förtryck ser jag odemokratiska styrelseskick som de primära orsakerna till också kvinnors underkastelse, även om vi ska komma ihåg att dessa länder är duktiga förtryckare av alla sina medborgare.

    Och så till sist @Hanna, för det första tycker jag att människor ska finansiera sina livsval själva; vill man vara hemma oavsett skäl får man bekosta det själv.

    Jag känner inte en enda hemmafru och tror inte alls att det är en pågående trend. Det jag däremot känner starkt, och som oroar mig, är intoleransen mot att bryta normen. I dag är att bryta normen mycket förknippat med att välja det traditionellt kvinnliga och att vara heteronormativ. Det är därför det blivit fritt fram att håna den kvinna som väljer det "kvinnliga".

    Jag skulle för egen del sannolikt inte vilja vara hemmafru på heltid, men jag respekterar den som vill. Över huvud taget tycker jag debatten kring barn spårat ut totalt, inte fanken sätter vi väl barn till världen för att så snabbt som möjligt bli av med dem? Man behöver ju inte skaffa barn om man inte vill!

    Jag kanske missförstår dig men jag kan inte se hur det kan vara samma sak att uppfostra sina barn, och inte göra karriär (här ska vi inte glömma att alla inte ens har yrken där det ens går att göra karriär) och att som man vara hemma och spela poker. För inte tror du väl att de flesta kvinnor som är hemma är några lyxfruar som latar sig om dagarna?

    Jag vet att det finns mansgrisar som förnedrar och förtrycker kvinnor, men för egen del upplever jag att det i princip uteslutande är kvinnor som förstör för mig.

    Jag tror att jämställdhetsdebatten skulle må bra av att alla vi som faktiskt bryr oss satte oss ner, och utifrån våra skilda perspektiv, ansträngde oss för att hitta en lösning. Det var därför jag tackade ja till seminariet. Jag är dock osäker på om jag skulle göra det en gång till, och det är en tråkig slutsats tycker jag.

    SvaraRadera
  5. Bra skrivet. Folk tror att jag skojar när jag säger att jag självklart ska stanna hemma med barnet så mycket jag kan. Efter att föräldraledigheten är slut planerar jag att fortsätta jobba hemifrån så mycket som det går (mitt jobb kräver sällan 8 h per dag) och helst bara ha dagis några timmar per vecka. Och det är mitt val efter två års ålder. Och det spottas på av mina kvinnliga bekanta som är mammor som valt att skola in barnen på dagis vid 1 års ålder. Folk tror att jag gör det som någon slags protest, inte för att jag faktiskt tror att det är bäst för barnen att fostras av sina föräldrar mer än av främlingar.

    Jag känner ofta att som kvinna har jag inte rätt till en åsikt om hur jag ska leva mitt eget liv. Jag ska leva enligt den feministiska genusnormens regler. Känner kanske män också förstås, men jag hoppas att man en dag kan få dessa människor att inse att de misslyckas med sin kommunistfeminism.

    SvaraRadera
  6. Alice, du är något av det bästa som har hänt Sverige (ursäkta att jag bara kallar dig för förnamn, ditt efternamn är helt omöjligt!).

    Det du representerar är respekt för andra individer och deras livsval, åsikter och individen som klart kapabel att fatta egna beslut.

    Svensk demokrati har kommit att handla om lydnad, att rätta sig i ledet. Det är just detta som har medfört att den svenska demokratin befinner sig i fara.

    Att lagstifta hit och dit om hur människor (särskilt kvinnor) ska leva är ett rent övergrepp. Individens enskilda val ska bejakas inte bekämpas som jag tycker vi gör just nu i Sverige.

    De högljudda statsfeministerna är sina egna största fiender och deras teorier är kontraproduktiva. De är driftkuckus på YouTube och de flesta aktivt tänkande svenskar tar starkt avstånd från dem. Och det är deras eget fel.

    Håller helt med dig, det är humanismen som är det absolut viktigaste. I detta ryms allt. Människor ska oavsett kön, ras osv, ges samma möjligheter utifrån sina förutsättningar.

    Det är den andra delen i detta påstående som brukar vara svårsmält för alla "likhetsivrare". Utifrån sina egna förutsättningar alltså. Varje människa är unik, med sin alldeles speciella uppsättningar talanger och tillkortakommanden.

    Detta är oberoende av kön eller något annat. För att känna att vi duger som vi är måste vi leva i ett klimat som tillåter detta.

    SvaraRadera
  7. Tack Maj! Gott nytt år!

    SvaraRadera
  8. Alice! Tack för att du är så modig! Du är både klok och kan tänka själv. Det en bristvara i dagens Sverige.

    SvaraRadera