måndag 30 maj 2011

Det meritokratiska samhället är den opriviligerades bästa vän

Jag tror på rättvisa. Men inte sådan rättvisa som uppstår i efterhand, utan på rättvisa som ett resultat av de val man företar sig. Förmodligen är det förlegat, men hemma har jag alltid fått höra att man ska göra rätt för sig och att det på så vis kommer att bli rätt. Det är lite naivt i praktiken, för i verkligheten finns en massa omständigheter man inte rår över som kan sabotera. Men i teorin är det helt rätt, vad du får beror på vad du gör. Och vad du får beror inte på av vem du fötts, utan på vad du själv gjort för att få det.

I lördagens essä argumenterar jag för varför meritokrati är att föredra framför social ingenjörskonst. I en meritokrati kan alla lyckas, oavsett kön, etnicitet och kontaktnät. Föga förvånande men ändå anmärkningsvärt, går vänsterkommentatorerna i taket över texten. Jag har svårt att förstå varför, varför tycker inte dem att ett arbetarbarn ska kunna bli vad som helst? Varför ser vänstern individen som ett offer och inte som en aktör? Jo, för att vänstern har en fanatisk övertro till staten och idén om att en liten styrande elit vet bättre än de som har att leva med elitens beslut. Märkligt va, med tanke på att vänstern säger sig förakta eliter?!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar