Det är faktiskt, tro det eller ej, med viss ledsamhet som jag följer turerna kring Håkan Juholt. Det som utspelar sig inför öppen ridå är tragiskt av flera skäl; dels är svensk politik i stort behov av en idébaserad energikick, detta är sant för såväl regering som opposition, dels blir man lite lätt förtvivlad när man inser hur kort det är mellan idealistiska ord och inte så idealistiska handlingar.
Jag vet i ärlighetens namn inte vad som är värst, att partiledaren för Sveriges största parti tillika den som skulle ta över regeringsinnehavet från alliansen, med flit fuskat med svenska folkets skattepengar, eller att han varit så okunnig och ointresserad att han underlåtit att sätta sig i de regler som gäller.
I dag blev det också officiellt att riksdagens ledamöter får 1000 kronor extra per månad i lönehöjning. Det är en dag som denna en pikant uppgift. Något är mycket fel när politiken blivit ett vattenhål för de som drömmer om en trygg och relativt lukrativ karriär. Något är också mycket fel när de politiker som sätter sig på de allra högsta hästarna beter sig så tvivelaktigt. Varför ska gemene man göra rätt för sig om politikerna tillåts mygla?
Jag tror att Håkan Juholts dagar är räknade. Frågan är inte längre om utan när. I dag skriver jag ledare delvis på temat.
Två års obligatorisk arbetslivserfarenhet borde gälla för den som aspirerar på en riksdagsplats. Vidare bör riksmötet reduceras till fyra månader om året så att ledamöterna kan bekanta sig med verkligheten och dess befolkning. Politiken som karriär och födkrok borde vid det här laget ha överlevt sig själv.
SvaraRadera