Först, ett stort grattis till poeten Tomas Tranströmer för det välförtjänta nobelpriset i litteratur! Riktigt glädjande besked som sannerligen kan följas av ett "Äntligen!" DN publicerar ett fint vänporträtt med följande finna formulering "
Sen, något litet om objektivitet och opartiskhet apropå turerna kring Marcus Birro. Det förvånar knappast att Birro fick lämna TV 4 med anledning av sin kandidatur för KD, däremot borde vi göra upp med rädslan inför det faktum att alla människor färgas av sina privata värderingar, inte minst journalister. Vi behöver mer transparens avseende det uppenbara, inte mindre. I dagens ledare skriver jag:
"Finns opartiska människor? Människor som inte låter sina privata värderingar, ideologiska riktlinjer eller politiska slutsatser färga deras ställningstaganden? Människor som redogör för sanningen, utan vinklingar, utan att värdera sanningen i ”sanningen”? Nej, sannolikt är det ytterst få som med rent samvete kan hävda att de aldrig, medvetet eller omedvetet, påverkats av den egna kontexten.
Den som har som ambition att förhålla sig opartiskt tvingas alltid skära ner i den tillgängliga informationen. Informationen är nämligen nästintill oändlig om alla perspektiv, alla nyanser ska belysas. Hur man skär ner, stramar upp, konkretiserar ett budskap beror på vilka grundläggande värderingar och egenintressen man har.
Att kommunikation handlar om att välja sitt budskap och sina argument är allmänt känt. Därför är det märkligt att det så sällan talas om att journalistiken bygger på samma premisser. Journalistens största utmaning är att beskriva vad han inte vet, vad han aldrig kommer sig för att undersöka eftersom ju han, i likhet med alla människor, utgår från de egna perspektiven. Människor är inte rationella, däremot gör vi vårt yttersta för att rationalisera de kopiösa mängder information som vi ständigt omges av. Därför ska du som läsare alltid fråga dig vilken del av historien som utelämnats och varför?
I Sverige finns en naiv övertro på journalistisk opartiskhet. Det finns en tro på att de som skriver i tidningarna, de som sätter ihop de samhällsgranskande programmen eller de som leder debattprogrammen i radio och tv, är opartiska och objektiva. Som om dessa människor, ofta journalister, var annat än människor.
I dagarna fick Marcus Birro sparken från TV 4 debattprogram Kvällsöppet efter att ha uttryckt intresse att kandidera för partiledarposten i Kristdemokraterna. Att så skedde förvånar nog få med tanke på att Karin Hübinette förra året fick lämna Svt:s Agenda i samband med att hennes syster utsågs till arbetsmarknadsminister. Mer förvånande är kanske att Gustav Fridolin, i inkonsekvensens namn, tilläts gå från sitt jobb som riksdagspolitiker till redaktionen på det samhällsgranskande programmet Kalla Fakta i TV 4 utan några höjda ögonbryn.
Det är ingen nyhet att många svenska journalister röstar rött; ändå funderar få över konsekvenserna. Därför vore det hederligare att medierna tillämpade mer transparens, istället för som i dag krysta fram en imaginär objektivitet. Att ha politiska åsikter är inte farligt, farligt blir det först när man låtsas att motsatsen gällde."
Klokt,
SvaraRaderaJag håller med.
Ingen är opartisk, men den som har störst möjlighet att förhålla sig saklig till sin egen opartiskhet, och kan få relevant kritik för detta av sina kollegor, är den som öppet och ärligt deklarerar var han står politiskt.
Kanske var det denna lilla detalj, att Fridolin var så öppen med sitt tyckande, att man ändå kunde ha med honom. Var det inte flera politiska personer som fick journalistiska uppdrag då, som ett sätt att testa journalistikens opartiskhet, ex Sahlin?
Bara en liten detalj.
Väldigt många svenska journalister röstar numera blått, och bland dem som bevakar ekonomi och politik är det blåa röstandet i stor majoritet, enligt medieforskarna. Vilka konsekvenser har de fått för vår förändrade syn på marknaden som lösning på samhällsproblemen de senaste åren?