Kommunismens ondska ingen slump

Det är få saker som gör mig så upprörd som inkonsekvens och relativisering, särskilt när dessa fenomen sammanfaller med historiebeskrivningen. Dagens ledare, som jag klipper in rakt av nedan, handlar om den rumänska kommunismen och dess brott mot mänskligheten. Men den handlar också om att aldrig glömma, aldrig ursäkta eller romantisera det experiment som dödade och fortfarande dödar oskyldiga människor.

"När vi kom till Sverige, två veckor innan muren föll, strövade jag ofta i mataffärer.

Det var något extraordinärt med mataffärer som faktiskt hade mat att sälja, affärer till vilka man slapp köa och där man dessutom kunde köpa vad och hur mycket man ville. Så hade det inte sett ut i 80-talets Bukarest där jag levt mina första levnadsår.

Rumänien var under flera decennier ett kommunistiskt land. Det styrdes av diktatorn Nicolae Ceausescu, även av sig själv kallad för "ledaren" eller "Karpaternas geni", som tidigt plockade upp de marxistiska idéerna som lade grunden för den totalitära regim som blev hans signum – och fall.

Till sin hjälp hade han utvecklat en sofistikerad säkerhetspolis, Securitate, som kontrollerade medborgarnas liv. Ungefär en tredjedel av landets befolkning var angivare. Dessa människor var arbetskamrater, föräldrar, barn, makar. De fanns överallt, de hade makt att göra vad som helst, mot vem som helst, när som helst.

Men inte bara den totalitära övervakningen inskränkte människornas liv. Ceausescu ansåg att varje kvinna skulle föda minst fem barn, annars var hon en desertör. Abort- och preventivmedelförbud infördes. Människors religionsfrihet inskränktes, massmedian var ett språkrör för regimen, de två statliga TV-kanalerna kontrollerades hårt.

Ceausescus strukturella planhushållningssystem ledde med tiden till stor ekonomisk kris. Landet tvingades ta stora lån i väst vilket ledde till en övermäktig statsskuld. Istället för att avbryta det kommunistiska experimentet, och ta ansvar för dess effekter, beslutade han under 80-talet att skulden skulle betalas av till år 1990. Resultatet blev svält, ständiga strömavbrott, sällan skådad misär. Sen gick det som det gick, tack och lov.

Det är drygt 20 år sedan muren föll. Rumänerna kämpar än i dag mot det experiment som blev deras liv. I Sverige talar vi knappt om det. Och om vi gör det, om vi för en kort stund drar oss till minnes att det hände för inte så länge sen, inte så långt ifrån oss, är vi noga med att poängtera att det visserligen blev fel, men att det inte var meningen.

Kommunismen har i Sverige alltid ursäktats, trots att den krävt fler människoliv än nazismen och fascismen. Valter Lundell drar av sin nya intervjubaserad studie slutsatsen att det i vissa akademiska sammanhang än i dag är tabu att koppla de historiska illdåden med den kommunistiska ideologin. Det är skamligt! Konsekvenserna av kommunismen är ingen slump, de blir dess mening när ändamålet blir primärt och vägen dit bara är en transportsträcka.

Den som saknar kunskap saknar kontroll. Den som saknar kontroll saknar ansvar och därmed skuld. Ideologier är förföriska. De kan få vanliga människor att begå ovanliga handlingar. När Marx talade om kommunismen på ett teoretiskt plan visste han inte bättre. Men vi har en skyldighet mot alla de människor som torterats till döds, avrättats, tvingats svälta eller arbeta ihjäl sig i läger. En skyldighet att inte romantisera, släta över eller ursäkta. Vi måste veta bättre, nu när vi vet."