Pragmatism, ideologi och vikten av att hålla på sina värderingar

Dagens ledare om pragmatism, ideologi och det absurda i att acceptera förtryck av kvinnor som invandrat till Sverige, allt i religionens eller kulturens namn.

"Pragmatism förutsätter värderingar

I måndags hade jag nöjet att tala i en sprängfylld Västerports kyrka i Kalmar. Att omkring hundra engagerade läsare kom för att lyssna till det föredrag som Senioruniversitetet anordnat, "Ideologierna är döda – länge leve ideologierna", gjorde gott i hjärtat. Det visar på något jag länge hävdat; människor bryr sig om ideologi och värderingar, det politiska intresset har kanske aldrig varit större, även om det delvis ändrat gestalt.

Människor bryr sig, om de stora frågorna, om principerna, utan att för den sakens skull bli dogmatiska. I Kalmar precis som i Stockholm finns en växande oro för vart vår samhälle är på väg. Som opinionsbildare är det en oro jag välkomnar och delar. Sjukdomsinsikt innebär ofta en början till förändring.

En av samtidens största frågor rör något så bombastiskt, eller grundläggande, som vilka värden som ska definiera framtiden. Individ eller kollektiv? Offer eller aktör? Tradition eller anpassning? Vi eller dem?

Låt mig ta ett konkret exempel. År 2011, i världens mest jämställda land, finns gynekologer som råder flickor av utländsk härkomst att sticka sig själva med en nål i underlivet på bröllopsnatten. Det går också bra att stoppa in en bit kycklinglever i underlivet. Vad som helst som liknar en blödning är att föredra framför ingen blödning alls; bättre att blöda än att dö. Antingen eller, istället för ingenting alls.
Resonemanget är vidrigt. Dels för att det befäster myter, och dels för att det legitimerar förtryck. Ändå är den samlade feministeliten, som står på barrikaderna för ökad kvinnlig representation i bolagsstyrelser, paralyserad. Varför?

För att en konflikt mellan olika värderingar uppkommer. Å ena sidan individens, i detta fallet kvinnans, rätt till sitt eget liv och sin egen sexualitet, å andra sidan kollektivets "rätt" att få leva enligt sin religion eller tradition.

De läkare som ger en ung kvinna rådet att tillfoga sig själv skada, för att inte råka illa ut, har säkert menat väl. Men när så har skett har flera oroväckande ställningstagande gjorts. För det första, och kanske allvarligast, har man legitimerat en barbarisk sedvänja och därigenom offrat en människas rättigheter till förmån för en kollektivistisk syn på "heder". Med andra ord, istället för att vidta åtgärder mot den eller de som inskränker och fördärvar livet för kvinnan, lägger man ansvaret och skulden på henne själv. För det andra har man låtit sig bli en del av en kontext där den som ifrågasätter våld och förtryck av detta slag enkelt kan tystas med rasiststämpeln. När så skett tillräckligt många gånger har det absurda gjort tills norm, det normala är plötsligt absurt.

Problemet är alltså inte enbart att vi har unga vuxna kvinnor och minderåriga vars liv definieras av ofrihet och nedbrytning, utan att vi som samhälle har bidragit till att normalisera handlingar som vi aldrig hade accepterat mot våra "egna". Utifrån detta perspektiv är vi alla skyldiga; de ondaste är de som står och ser på medan det onda sker.

Är det så framtiden ska definieras?"