I dag skriver jag på Newsmill (just nu mest lästa!) om varför Sofia Arkelstens utspel om kvotering i bolagsstyrelser är förkastligt. När jag våren år 2009 intervjuades av Sydsvenskan med anledning av min 25-års dag ställde journalisten en fråga som lade grunden för hela mitt antikvoteringsengagemang. Efter att långt och länge redogjort för mina erfarenheter, meriter och lärdomar sådär i början av karriären (jag tog ut min jur. kand. examen som nybliven 24 åring som var vid tillfället relativt nyligen hemkommen från en spännande praktik i Bryssel, jobbade på Svenskt Näringsliv och hade precis grundat nätverket En plats i himlen för kvinnor som hjälper varandra) frågade kvinnan om jag som "ung, snygg invandrartjej inte kände mig utnyttjad i den miljö jag nu befann mig i?" Jag förstod inte frågan varför hon tydliggjorde genom att säga "Ja, men det finns ju inte sådär jättemånga sådana som du."
Jag funderade mycket på innebörden av dessa två korta meningar. Där och då insåg jag att jag, och andra som jag, i dag kan vara stolta över vad vi åstadkommit - på egen hand. Den dag kvoteringen lagfästs är vi dock chanslösa, misstanken om att vi är inkvoterade på grund av vårt kön, vår etnicitet, religion, hårfärg eller handikapp (för allt handlar ju om att representera andra, aldrig att bara vara sig själv) alltid gälla. Att kvinnor som själva lyckats i nästa steg börjar förespråka särlagstiftning, istället för lika lagstiftning för alla, är mycket anmärkningsvärt, och kontraproduktivt. Varför vill de beröva andra lyckan och tryggheten som följer med insikten om att man är rätt person på rätt plats på grund av vad man kan, inte för den man är?
På Newsmill formulerar jag det såhär:
"Jag är ung, kvinna, med invandrarbakgrund. Jag tillhör utifrån dessa parametrar tre grupper som är underrepresenterade på många håll i samhället, inte minst i bolagsstyrelser. Om Moderaternas partisekreterare Sofia Arkelsten (DI 21/9) får som hon vill kommer jag i framtiden att tillhöra (minst) en av de grupper som fått jobb och styrelseposter på yttre faktorer istället för kompetens.
I Moderaternas idéprogram står att människan ska vara utgångspunkten. När man förespråkar kvotering upphör man att vara individorienterad då analysen om kvinnors underordning bygger på en kollektivisering av gruppen kvinnor, där de strukturella problemen endast kan lösas med strukturella lösningar.
När Arkelsten förespråkar kvotering, det vill säga särbehandling på grund av kön, frångås vad som borde vara en bärande tanke i den moderata politiken; lika rättigheter är alltid rätt, alla avsteg lägger grunden för ny orättvisa. Frågan om rättvisa och dess motsats är viktig i sammanhanget. Är rättvisa detsamma som lika utfall eller är det fråga om lika rättigheter och spelregler? För en liberal borde svaret vara givet.
I kvoteringsförespråkarnas manus finns några återkommande argument. Till de vanligaste hör just frågan om rättvisa. När Sveriges befolkning består till 50 procent av kvinnor bör det väl rimligen återspeglas i bolagsstyrelserna, anser man. Men vad säger att bolagen har ett sådant uppdrag? Och varför enbart könsbaserad representation, måste inte också andra grupper få ingå, i rättvisans namn?
Ett annat vanligt argument handlar om att bolagens lönsamhet automatiskt skulle öka till följd av könsbaserad representation. Argumentet är naivt och saknar stöd i forskningen. Förekomsten av fler individer av kvinnligt kön leder inte per se till ökad lönsamhet, marknaden är smart nog att se förbi sådant som dagens politiker uppenbarligen har svårt att greppa.
Ett tredje argument hänger indirekt ihop med det föregående. Den som hävdar att fler kvinnor i styrelser leder till högre vinster måste rimligtvis också tro att det finns någon särskild kvinnlig kompetens. En kompetens som alla individer som ingår i gruppen kvinnor delar och som, ställt på sin spets, också resulterar i att en kvinna kan bytas ut mot en annan. Fokus flyttas alltså från den individuella kompetensen till den kollektiva tillhörigheten.
Arkelsten konstaterar i sin artikel att äganderätten skulle kunna tala emot kvotering men landar ändå i att det är försvarbart. Om Arkelsten varit en representant för vänstern hade hennes tankegång varit logisk; marxister tror att staten och politikerna är bättre på att organisera och styra de privata företagen än företagarna själva. Nu är Arkelsten inte vänster varför hon väl vet att marknaden kommer att straffa olönsamhet.
En borgerlig jämställdhetspolitik ska riva hinder, inte ägna sig åt social ingenjörskonst. Resultatet av Arkelstens utspel blir att kompetens och meriter reduceras till en fråga om kön - tvärtemot grundtanken om att kön inte ska spela någon roll. Vem gynnas av det?"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar