I skrivande stund ser det ut som att Stefan Löfven tar över Juholts avlagda mantel. Av morgonens reflektioner att döma verkar enigheten stor om att det är ett hyfsat bra val. Om så är fallet lär framtiden utvisa. Personligen anser jag att S gott skulle ha kostat på sig att skynda långsamt denna gång. Att tillämpa ett öppet förfarande, att ställa kandidaternas politiska ambitioner mot varandra, att nedmontera vissa förlegade strukturer. Den möjligheten till modernisering verkar man dessvärre härmed ha tappat.
En sak som är mycket intressant är att ingen denna gång krävt att det måste bli en kvinna som tar över. När Mona Sahlin valdes var det ett högt dånande krav. Jag brukar säga att valet av Mona Sahlin är det främsta argumentet mot kvotering. Inte för att Mona Sahlin var inkompetent utan för att hon valdes av fel skäl, något som sedan stukade hennes trovärdighet och pondus. Att kravet om att partiledaren måste vara av ett visst kön nu lagts åt sidan och att fokus lagts någon annanstans känns oväntat modernt och riktigt. Bra Socialdemokraterna!
Håller med dig i att S gick för snabbt fram när de valde sin nye partiledare. De är i behov av förändring och föryngring i deras process när de väljer partiledare; den är fortfarande sluten och ger inte någon transparens till deras väljare.
SvaraRaderaPå ungefär sex- sju år så har S bytt partiledare i allt högre tempo, GP, MS, HJ och nu senast SL. Det skvallrar om ett parti som saknar stabilitet och trygghet, något som S rent historiskt har stått för.
Men däri ligger även mycket av S' problem, de har blivit historielösa. Likt den politiskt korrekta doktrin de förespråkar, så vågar de inte göra mer än att mangla samma trötta one-liners som Aftonbladets kulturredaktion redan formulerat. De vågar inte ha andra åsikter än de strömlinjeformade plattityder som är de gängse gångbara i det politiskt korrekta rummet. S idag har inget med S från början av 90-talet att göra. Än mindre från t.ex. 40-talet. Det en gång så stolta och statsbärande partiet har till synes självmant blivit en karikatyr av sig självt.
Inte för att M är särskilt vågade eller politiskt inkorrekta heller. Men de vågar åtminstone strama åt offentligt slöseri, vilket är ett nödvändigt ont i dagens ekonomiska läge. Och för det jämförs de med djävulen.
Enda direkt positiva saken med Stefan Löfven är att han verkar åtminstone ge bilden av en traditionell proletär; svetsare från en mindre stad i mellannorrland, och tillika min egen hemstad.
Kanske kan S ta sig i kragen och bjuda upp till dans, eller kommer de sitta och tjura för att ingen bjuder dem, likt de gjort de senaste åren?
Jag tror att valet av Löfven är bra på flera sätt, inte minst eftersom regeringen behöver en seriös antagonist. Halva mandatperioden har snart gått utan att något skarpt politiskt förslag lagts och utan att något tyder på att något kommer läggas framöver heller. Ska bli spännande att se vad hur Löfven kommer att förhålla sig till näringslivet, uttalandet om att näringslivet inte är något särintresse öppnar för en spännande politisk orientering.
SvaraRadera