Varför ska de bestämma om de är precis som vi?

Det jobbiga med att skriva varje dag är att det älskade skrivandet blir en plikt, inte ett nöje. Det bra med att skriva varje dag är att det blir gjort.

Men, men. Häromdagen gjorde Svenskan en ambitiös sammanställning av statsrådens väg till makten. Det var ganska skrämmande läsning, många statsråd saknar såväl studier som ren arbetslivserfarenhet. I andra länder, precis som förr i världen också i Sverige, var statsråden desto mer välutbildade. I länder som USA och Frankrike är det fortfarande otänkbart att presidenten saknar examen från något framstående universitet. Där hade det varit en omöjlighet att ha en finansminister med oavslutade gymnasiestudier och underkänt i matte (Bosse Ringholm) eller en justitieminister utan varken avslutad examen eller juristexamen (Beatrice Ask). Men det är inte bara bristen på universitetspoäng som särskiljer våra politiker från andras, också det faktum att ytterst få kommer från näringslivet eller ens försörjt sig på annat vis än via politiken är anmärkningsvärt. Som om politiska uppdrag ska ses som lukrativa karriärvägar för den som varken har examen eller som orkar ta sig ett ordentligt arbete! Som om politiska uppdrag inte handlar om förtroende, något som bekant ska vårdas och inte tas för givet.

I Sverige, landet där elitism är fulare än lättja, vill vi gärna att såväl kung och monarki, som statsminister och statsråd, ska vara så lika gemene man som möjligt. Vad gäller monarkin är problematiken uppenbar; monarkin bygger på upphöjdhet, det är på så vis som dess existensberättigande legitimeras. Ju folkligare monarkin blir desto mindre anledning att fortsätta ha den. För varför ska jag betala för att någon annan, som inte ens längre i teorin särskiljer sig från mig, ska köpa sig Chaneldräkter på mina pengar? Under det gångna året har dubbelmoralen visats tydligt; å ena sidan förväntar vi oss att kungafamiljen ska leva som folk gör mest (det svenska kungahuset är jämförelsevis fattigt och "oflådigt") men om det skulle visa sig, sant eller ej, att de lever som folk gör mest (tittar på nakna flickor exempelvis) då ska hela institutionen nedmonteras.

Samma sak med politikerna. Statsministern och finansministern profilerar sig gärna som folkligheten personifierade, kanske för att de är så men kanske för att de tror att de måste vara så. Men om politiker är som folk är mest, om de är outbildade och utan förankring i verkligheten (ja, paradox igen) varför ska de då få bestämma över våra liv som om de visste bättre? Skulle du låta en slumpvis person på gatan bestämma över hur du delar din föräldraledighet, vad dina barn ska studera, hur du ska leva ditt liv överlag? Nja, sannolikt inte. Ändå har svensk politik grundat sig på föreställningen om politikens oändliga möjligheter och rätt att tillrättalägga vanliga människors liv. Men på vilka meriter?

En annan sak som jag påtalat många gånger under det gångna året rör regeringens generellt låga profil. Jag skrev om saken senast i Aftonbladet den 30 december och i veckan hade DN en läsvärd ledare på samma tema. Som konstaterades där, och som jag åter konstaterar, hade regeringens låga profil varit oproblematisk om den varit en konsekvens av en genomtänkt politik med ideologiskt syfte att flytta mer makt åt medborgarna. Dessvärre är det lite som tyder på att så skulle vara fallet.

Också anmärkningsvärd är denna artikel författad av två MUF-styrelseledamöter som bland annat slår fast att: "För vår del innebär detta färre grubblerier över vad döda gamla överklassgubbar från andra århundraden tyckte och tänkte - oavsett om de var poeter, filosofer eller författare." Kommentarer är egentligen överflödiga men jag kan inte låta bli att undra hur dagens pragmatism hade sett ut utan gårdagens idéer?