I morgon ska jag delta i ett samtal anordnat av Sydsvenska handelskammaren med rubriken Så lyckas vi med integrationen i Sverige. Inledningstalar gör integrationsminister Erik Ullenhag. Jag hoppas på en konstruktiv och idérik debatt, integrationsfrågan har stor potential att bli riktigt tung i valet 2014.
En av regeringens klokaste insikter under åren vid makten har rört kopplingen mellan integrationspolitiken och den övriga politiken. Länge sågs integration som något som skulle hanteras parallellt, i dag tycks fler ledande politiker insett att integrationsambitionerna måste sammanflätas med politiken för arbetsmarknad, för utbildning, för jämställdhet och så vidare. Ändå sker alldeles för lite som får direkt återverkning för den integrationspolitik som sedan länge gått på knäna.
Aftonbladet skriver i dag att nästan 40 procent av de utrikesfödda eleverna inte klarar betygskraven för att komma in på gymnasiet. På bara fem år har andelen obehöriga ökat från 25 procent till 37 procent. Av de svenskfödda eleverna är det endast (mycket iof) 9 procent som saknar behörighet. Det finns en rad förklaringar bakom dessa alarmerande siffror men det är i sammanhanget värt att påminna om att den allt sämre svenska skolan får mest långtgående konsekvenser för de elever som har sämst förutsättningar, oavsett etnicitet. Kombinationen bristande språkkunskaper och kravlöshet kommer alltid slå hårdast mot de elever som inte kan kompensera för skolans brister hemma. Därför är en kvalitetsförbätttring av skolan också en viktig insats för bättre integration.
Dagens mediala snackis är annars den före detta riksdagsledamoten Anne-Marie Pålssons (M) uppmärksammade bok "Knapptryckarkompaniet". Jag har inte läst boken ännu men av de intervjuer som Pålsson gett i diverse medier framgår det tydligt att hon är ytterst kritisk till den moderata partikulturen i riksdagen under Fredrik Reinfeldt. Spontant är jag mycket kluven till det hela. Å ena sidan är det kanske naivt att tro att det kan gå till på ett annat sätt i det demokratiska system vi har. Så länge personvalet inte spelar en större roll är det naturligt att partipiskan måste vina. Om makten, och därmed möjligheten att förändra, inte ska äventyras måste enighet nås, då saknas möjlighet att köra en egen linje. Å andra sidan, vad är det för slags politiker vi får med en sådan kultur? Hur överlever den politiska kreativiteten och förändringsviljan i ett klimat som bestraffar oliktänkande? Är inte risken stor att politiken verkligen blir ett karriärval bland andra för de som suktar efter makt (?), tjusiga titlar och god pension?
Nåja, den som drömmer om den perfekta politiken och de perfekta politikerna får fortsätta drömma. Jag nöjer mig med att längta efter premiären av The Iron Lady med min absoluta favoritskådespelare Meryl Streep i huvudrollen som Margareth Thatcher. Jag vågar mig dessutom på en inte alltför vild gissning, modevåren 2012 kommer krylla av det korrekta och eleganta Thatchermodet; knytblusar, dräkter, pärlor och broscher. Att drömma om en mer idébaserad, idealiserad politisk kultur i Sveriges riksdag är för mycket begärt. Men kanske en mer stilfull?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar