Ibland drömmer jag om att bli politiker. Men sen läser man något (o)genomtänkt utspel och inser att den övervägande majoriteten politiker lever i en bubbla där deras politiska ambitioner är viktigare än den ideologi eller de värden de säger sig bottna i. Ett sorgligt exempel på detta är den växande skaran s k liberala politiker som förespråkar statliga tvångsmedel som klåfingrigt inverkar i människors vardagligaste beslut. För nej, det är inte liberalt att föreslå kvotering till kommunala (men inte privata) bolagsstyrelser, och det är inte liberalt att förespråka kvoterad föräldraförsäkring. Politikerna har inget i människors sovrum att göra. Inte heller har de något att göra kring de köksbord där många varje dag beslut fattas. Dagens något besvikna och upprörda ledare handlar om det ickeliberala förslaget som en rad ledande centerpartister presenterade på Brännpunkt i söndags.
I dag kan jag dock konstatera att det fortfarande finns hopp, Annie (Johansson) Lööf tar avstånd från paternalismen här.
Finns det ett riktigt liberalt parti i Sverige? Ja, inget av riksdagspartierna i alla fall. Det är bara en fin etikett att kokettera med, liberal. Så goa,så vettiga, så riktiga, så över allt annat, det är de som kallar sig för liberaler. Så outhärdligt präktiga, om du frågar mig.
SvaraRaderaJag håller med om att staten inte har med människors sovrum och köksbord att göra. Däremot håller jag inte med om att staten inte har med statliga bidrag att göra - vilket ju är vad föräldra"försäkringen" är. Det bör stå människor fritt att bestämma över deras eventuella föräldraledighet, men jag har svårt att se att det skulle vara en liberal rättighet att själv få bestämma över utbetalningen av ett statligt bidrag (föräldraledig kan du ju vara oavsett om du får statligt bidrag för det eller inte). Det enda sättet att slippa statlig inblandning i föräldraledighet är att låta människor finansiera den på egen hand, för lägga sig i gör staten redan genom att ge bidrag för det.
SvaraRadera