Ja, Niklas. Jag håller med dig att skolan har en del i detta och har mycket att påverka. Tyvärr är det så att de flesta lärarna inte har verktyg i HUR de ska/kan göra. Dagens samhälle är mest fokuserat på resultat och presation utan att tänka på att det är en människa som ska utföra det - en människa som ständig ska vara på topp och utåt sett klara av allt. Är det rimligt? Självklart inte!
Jag har arbetat som lärare på högstadiet i drygt 9 år och har under de åren fått erfara hur elever pressas till att prestera i de mest orimliga situationer.
All form av prestation börjar på vår insida - jag som människa har min grund och hemvist i mitt inre. Om jag inte får möjlighet att träna och utvecklas från insidan utan bara ska prestera på utsidan - blir vi med tiden tomma robotar som till slut kollapsar - vi orkar inte längre utan bryter ihop.
Nu har jag förmånen att arbeta med kompetensutveckling inom olika verksamhetsområden, bl.a. med pedagogisk personal i skolan, för att öka kunskapen om människans individuella behov. Arbetsmodellen bygger på forskning om hur vår hjärna samspelar med våra sinnen och hur jag som pedagog redan från tidig ålder medvetet bemöter varje enskilt barn/elev så det skapas balans mellan den inre utvecklingen och prestationen på utsidan. *** Medvetet bemötande = en framgångsfaktor! ***
Väl skrivet Alice. Jag tror att arbetslösheten bland unga är en stor orsak till depressioner. Att det ofta dröjer innan man lyckas få sin första anställning och känner sig behövd av samhället. De flesta arbetsgivare i Sverige idag kräver vidareutbildningar efter gymnasiet och det är långt ifrån alla unga som egentligen vill sitta i skolbänken ytterligare år. Livet som student var kul på flera sätt men själv tyckte jag alltid det var jobbigt med otryggheten, att inte veta hur det skulle bli efteråt.
Tack Alice. Någonstans sätter du fingret på det där allra känsligaste stället. Vi lider av andlig fattigdom. Inte nödvändighetsvis religiös, utan bara i en botten av oss själva. I grunden handlar det om splittring tror jag. Tidigt, tidigt så skiljs vi från våra primära vårdnadshavare och överlämnas till något slags odefinierbart kollektiv.
Vi blir inte bekräftade som individer i något kollektiv. Vi blir bekräftade i en liten krets av människor, t o m föräldrarna (?!).
När en liten kille på två år glöms bort i baksätet av sin pappas bil och där kokas ihjäl, så förstår man att den ursprungliga känslan av tillhörighet och ansvar har gått förlorad.
När då ett barn blir tonåring ekar det redan tomt i ett inre utan förankring. Prestation blir bara en dålig ersättning för den bekräftelse man borde ha fått för länge sedan.
Det spelar ingen roll att skolan sänker ribban för godkänt för att alla ska känna sig lyckade. Det är snarare tvärtom; högre krav utmanar elever, gör det meningsfullt att bjuda till.
Felet på skolan är att det är en sådan orolig arbetsplats. Plus då att tjejer får epitet som 'hora' och 'skabb' slängda efter sig.
Men att förbereda en ung människa för livet är svårt när man inte har en stabil grund att stå på. Livet är det där stora man alltid har längtat efter, men livet kräver snart det man aldrig, aldrig har varit i närheten av.
Självständighet bygger på att man har ett själv att bygga på.
Det finns egentligen bara en lösning: Sänk skatterna till 60-talets nivå när det räckte att leva på lönen från en i familjen. Finansiering? Riv hälften av förskolorna!
Väl skrivet!
SvaraRaderaDet ständiga jagade efter saker som ska få oss att framstå som lyckade gör oss olyckliga.
Det är synd att inte skolan i större grad kan syfta till att utveckla unga människors självkänsla och självförtroende.
Ja, Niklas. Jag håller med dig att skolan har en del i detta och har mycket att påverka. Tyvärr är det så att de flesta lärarna inte har verktyg i HUR de ska/kan göra.
RaderaDagens samhälle är mest fokuserat på resultat och presation utan att tänka på att det är en människa som ska utföra det - en människa som ständig ska vara på topp och utåt sett klara av allt. Är det rimligt? Självklart inte!
Jag har arbetat som lärare på högstadiet i drygt 9 år och har under de åren fått erfara hur elever pressas till att prestera i de mest orimliga situationer.
All form av prestation börjar på vår insida - jag som människa har min grund och hemvist i mitt inre. Om jag inte får möjlighet att träna och utvecklas från insidan utan bara ska prestera på utsidan - blir vi med tiden tomma robotar som till slut kollapsar - vi orkar inte längre utan bryter ihop.
Nu har jag förmånen att arbeta med kompetensutveckling inom olika verksamhetsområden, bl.a. med pedagogisk personal i skolan, för att öka kunskapen om människans individuella behov. Arbetsmodellen bygger på forskning om hur vår hjärna samspelar med våra sinnen och hur jag som pedagog redan från tidig ålder medvetet bemöter varje enskilt barn/elev så det skapas balans mellan den inre utvecklingen och prestationen på utsidan.
*** Medvetet bemötande = en framgångsfaktor! ***
Väl skrivet Alice. Jag tror att arbetslösheten bland unga är en stor orsak till depressioner. Att det ofta dröjer innan man lyckas få sin första anställning och känner sig behövd av samhället. De flesta arbetsgivare i Sverige idag kräver vidareutbildningar efter gymnasiet och det är långt ifrån alla unga som egentligen vill sitta i skolbänken ytterligare år. Livet som student var kul på flera sätt men själv tyckte jag alltid det var jobbigt med otryggheten, att inte veta hur det skulle bli efteråt.
SvaraRaderaTack Alice. Någonstans sätter du fingret på det där allra känsligaste stället. Vi lider av andlig fattigdom. Inte nödvändighetsvis religiös, utan bara i en botten av oss själva. I grunden handlar det om splittring tror jag. Tidigt, tidigt så skiljs vi från våra primära vårdnadshavare och överlämnas till något slags odefinierbart kollektiv.
SvaraRaderaVi blir inte bekräftade som individer i något kollektiv. Vi blir bekräftade i en liten krets av människor, t o m föräldrarna (?!).
När en liten kille på två år glöms bort i baksätet av sin pappas bil och där kokas ihjäl, så förstår man att den ursprungliga känslan av tillhörighet och ansvar har gått förlorad.
När då ett barn blir tonåring ekar det redan tomt i ett inre utan förankring. Prestation blir bara en dålig ersättning för den bekräftelse man borde ha fått för länge sedan.
Det spelar ingen roll att skolan sänker ribban för godkänt för att alla ska känna sig lyckade. Det är snarare tvärtom; högre krav utmanar elever, gör det meningsfullt att bjuda till.
Felet på skolan är att det är en sådan orolig arbetsplats. Plus då att tjejer får epitet som 'hora' och 'skabb' slängda efter sig.
Men att förbereda en ung människa för livet är svårt när man inte har en stabil grund att stå på. Livet är det där stora man alltid har längtat efter, men livet kräver snart det man aldrig, aldrig har varit i närheten av.
Självständighet bygger på att man har ett själv att bygga på.
Det finns egentligen bara en lösning: Sänk skatterna till 60-talets nivå när det räckte att leva på lönen från en i familjen. Finansiering? Riv hälften av förskolorna!